Anna Wemlerth – Nyårskrönika

Jag tillhör en av dem som troligtvis bör vara tacksam att jag inte levde på Lucias tid, för då hade jag troligtvis också bränts på bål.  Året som gått både i egenskap av hårt arbetande företagare och som häxa kan sammanfattas genom hybris, stordåd, ett utslitet hjärta och full fart i svart tunnel mot bottenlös avgrund. I skrivandes stund pågår ett försiktigt arbete med att plåstra om de kvarstående resterna av mitt forna jag. Efter varje fall blir jag starkare, och naturligtvis ensammare. För vi häxor är ofta ensamma. Trots att vi heter Jennifer Lopez, Agneta Sjödin, Helena Persson eller Anna Wemlerth.

Vi behöver egentligen bara oss själva. Vi ”duktiga flickor” som snällt försöker följer råden att bli hela och älska oss själva, för att på sikt eventuellt hitta en häxmästare som accepterar en häxas styrka utan att känna sig hotad. Jag är hel. Jag är så pass hel att de som attraheras av mig vill se mig som en räddare. De får förhoppningen om att jag med häxkonst trollar fram guld, trollar bort tvätt och trollar fram mat på bordet.

För oss nutida häxor är det ganska mycket som det var för männen på 50-talet. Vi blir försörjare. Eller ensamma. För de få häxmästare som är så pass manliga att de eventuellt kan leva med en häxa, väljer troligtvis bort oss ändå, för de är smarta nog att fatta att det blir bekvämare med en mullig och gullig 50-tals fru. Svår ekvation. Och känslan av att man inte blir yngre mellan fallen, gör att det ibland känns hopplöst. Fördömd till ensamhet istället för fördömd till bål.

Min positiva väninna Lisa säger alltid att den där mannen var en bra läxa för din framtid, eller hennes, beroende på vem som just kraschat. Jag känner att jag inte vill lära mig mer på den fronten. För jag har levt halva mitt liv nu och snart är livet slut. Jag vill eventuellt ha en häxmästare som jag kan leva i balans med, utan att försörja eller behöva tvätta kläder åt. En häxmästare att diskutera hästar, böcker, konst, musik med. En häxmästare att resa med, äta middag med och kanske räddar världen från allt ont ihop med.

Tacka gudarna för alla mina barn. När de mulliga gulliga 50-tals fruarna lever lyckliga i alla sina dagar, får vi balla pantrar vara glada att vi har hunnit avla vackra barn mellan alla krascher. Utan dem så hade inte livets resa varit så lätt.

Nu stundar ett nytt år, och med det nya mål. Både med mitt företag och personliga. Jag som just med nöd och näppe överlevt en megakrasch 200 km/h rakt in ett träd utan bälte, har valt att zappa jul och nyår. Jag och alla söner åker till Indiska Oceanen för tre veckors dyk. Sen har jag bokat tid för en fet tatuering, bara för att jag kan. Mannen som slet ut mitt hjärta hatade tatueringar. Efter det skall jag mogna igen. Och fokusera på jobb (som till exempel Skyrup Country Club), framgång och såklart jobba vidare på att älska mig själv.

Gott nytt! //Anna Wemlerth



About

Founder of Attitude4life and a passionated Dive Instructor/sailor and a Chef! And many more things. Just love life!


'Anna Wemlerth – Nyårskrönika' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com