Coverband

Coverband

Coverband

Dirk Lebenthaal kom till Sverige som åttaåring. Med sina föräldrar kom han från Hannover och de slog sig ner i Solna. Fadern hade fått ett bra arbete på Telia, eller Televerket som det hette då, och mamman började arbeta på Karolinska sjukhuset som undersköterska.

Dirk hade inga problem med att anspassa sig och snart pratade han svenska flytande och blev således en pojk bland alla andra som inte utmärkte sig på nåt särskilt sätt. Vare sig utseendemässigt eller socialt. Skolgången gick bra och han fick tidigt upp ögon och öron för musiken. Pojkrummet var tapetserat med affischer.

På väggarna hängde hjältar som Bay City Rollers, Gene Simmons, Ace Frehley, Paul Stanley, Peter Criss, David Coverdale, Brian Connelly, Ian Gillan och många, många fler. Där under Poster – planscherna steg han in i vuxenvärlden och lärde sig metodiskt tuppruskandets svåra konst.

En bra bit upp i tonåren började han sjunga med olika lokala band och fick så smak på rockstjärnelivet. Men det kändes aldrig 100%. Det var nåt som saknades. Han kände det så starkt. Han övade poser hemma i pojkrummet. Kastade med håret,  gjorde David Lee Roth hopp, gick ner i spagat, sparkade med benen och bugade sig framför den inbillade publiken. Den imaginära publiken fick även slängkyssar och sjalar nedkastade.

Jodå, han snodde sjalar av sin mamma vilka han kastade ner i det fantiserade publikhavet som dyrkade honom. Efter ett tag skaffade han spandexbrallor och fyllde upp grenen i dessa med en tubsocka fylld av hushållspapper. Det svängde hejdlöst framför spegeln och när det var gitarrsolo vände han sig mot den osynlige gitarristen och 80-tals-kastade med den permanentade lejonmanen som sysslolösa leadsångare under detta decennium gjorde.

Detta kast med skallen var intressant, man hämtade upp kastet genom böja sig fram och i en 180-graders båge låta skallen åka bakåt i runkande rörelser. Luftgitarrmoves var även de essentiella attribut för att inte tappa centerposten. Han jiggade käckt som min gamle far sa.

21-22 år gammal startade han sitt första band. Han handplockade olika lokala fritidsmusiker i avsikt att sätta ihop det optimala bandet. Det blev en sextett och de höll ihop i nästan tjugo år. Innan de spelade in sin första demo efter långt och envist nötande i replokalen måste de ha varsitt artistnamn. De måste döpa om sig.

Detta var en trend som Easy Action hade satt för att göra det lättare för skivköparna när artisten breakade worldwide. Detta var förstås ambitionen. Alla fick välja sitt eget namn men Dirk hade vetorätt. Dirk Lebenthaal blev Dick Love. Sologitarristen Tommy Jönsson blev Tim Jones. Basisten Lars Larsson blev Leslie Laredo. Trummisen Ingemar Carlsson blev Ivan Karloff. Keyboardisten Stefan Svartgren blev Splender White.

Kompgitarristen Ibrahim Synce ville kalla sig Abraham Lincoln och det var enligt Dick Love alldeles åt helvete. Här utnyttjade han sin vetorätt den enda gången. Efter en sömnlös natt då han rabblade Ibrahim Synce´s namn om och om igen som ett mantra kom han fram till att originalnamnet var kommersiellt gångbart. Då återstod bara bandnamnet och sen låg hela världen vidöppenför dem.

Efter diverse förslag och heta debatter som ibland  mynnade ut i fysiskt handgemäng där i den trånga replokalen klubbade man till sist Dick´s förslag. Urban Stalkers kom till världen. De spelade in en första demo om fyra låtar. Sweet Teenage Angel, My Butt Your Hands, Please Me In The Everlasting Night och mästerverket Extatic Days Of Fire And Ice.

Med klassiska och odödliga fraser som “…that highwired bitch started to roll my dice, these were the extatic days of fire and ice..”

Den gravt alkoholiserade ljudteknikern knäppte på Dick´s medhörning och frågade innnan ett sångpålägg om denne ville ha eko på sången ?

 

– Ge mig allt du har baby, ylade Dick.

 

Ljudteknikern satte igång bandaren och tog sig ett stadigt järn ur den medhavda fickpluntan vilken var fylld med Mc Scot. Det behövdes ty snart var tortyren igång. Denna demo resulterade inte i nåtguldkantat skivkontrakt men väl lite spelningar på fritidsgårdar och olika mindre nogräknade rock-klubbar. Man fick smak på La Dolce vita of Rock n Roll. Demo efter demo producerades.

När man spelade in den sista demon satt en ny ljudtekniker vid spakarna. Den ordinarie var inlagd på St. Göran för tillnyktring. Vem kunde klandra honom? Efter flera år av harvande på olika skitscener med ett frånvarande skivkontrakt som hånlog emot dem beslöt desig för en drastisk spårändring. De var ju alla kompetenta musiker. Duktiga sådana enligt eget förmenande.

Dom skulle konvertera till ett coverband, som så många andra. De bytte namn till Dicken & The Dom & Oss. En ordlek med Derek and The Dominos förstås. Men man talade även om att Dick var obestridd frontfigur och att publiken var Dom, bandet Oss – ja ni fattar. Fullkomligt genialt tyckte man och slet bort ringen av några dopsymboler till ölburkar. High fives och sen var cirkusen igång.

De två första låtarna man repade in var Tomas Ledins “Just Nu”, inklusive Ledin´s patenterade bensparkar och sidstepp, och Björn Skifs “Michelangelo” Demotaper skickades runt till olika krogar och rekreationsorter. Snart var man etablerade och hade avverkat Vemdalen, Ramundberget, Åre, Gotland och en helvetes massa krogscener. Det här varlättförtjänta pengar även om det ibland sved i konstnärssjälen.

På de första gigen hade de känt sig tvingade att spela låtar som Sweet Home Alabama. Det fanns alltid nån öl och jägermarinerad bondläpp som brölade efter “Alabama” och att spela den låten var i begynnelsen lika nödvändigt för cover-banden som att skita, fast inte lika skönt. Denna långa krokiga stig ledde dem så småningom till krogen där jag jobbade.

Den 28 juli 1989, 21:00 skulle de äntra scenen. Man hade tryckt upp en affisch dagen till ära men glömt trummisen Ivan Karloff. Ivan var detroniserad och kränkt, hotade med att hoppa av. Dick hade fått använda all sin manipulativa förmåga för att tala Karloff tillrätta. Fast innerst inne brydde sig egentligen inte Dick.

Han var nöjd så länge man kunde utläsa Dick Love. De hade behållt artistnamnen, de var etablerade och man visste aldrig…en dag kanske. Man var en band med bluesrocks- rötter. Man kunde 3 dur ackord och två additionella moll ackord. Vilket gav vid handen att man kunde ta sig an de flesta av våra folkkära slagdängor. Dick sjöng helst i folkets tonart, C-dur.

De var inte som så många andra coverband, sålda på LA maffian. Man sket fullständigt i Steve Lukather, Bobby Kimball, bröderna Porcaro och deras onanistiska synkopbesudlade västkustrock producerad av David Foster. De  hatade Peter Cetera och sådan skit. Man namedroppade aldrig aktade namn inom gitarrhalsmasturberandets självförhärligande konstform. De var av kött och blod. Ett folkets coverband.

De soundcheckade förstås. Restaurangpersonalen hatade soundcheck mer än nåt annat och fick från scratch en aversion visavi de personer som stod på scenen. Om det inte var nåt i hästväg förstås. Nilsson Pickets tex. Med bla.Tommy Nilsson och Pelle “Ulla” Alsing. Eller Jan Johanssen Band, Kalles Kavvers och Hot Tuna med Christer Odebrand, innan han blev nödrimmens konung som Dick sa.

Då var det en njutning att rådda iordning barer och stationer. Då var det kul, då svängde det. Men nu stod Dick vid micken och nötte “One two one two tessssting tessssting” eller “kan jag få mera monitorer”. Retaurangchefen Nisse me´Kuken kom in i restaurangen, rullade med ögonen och suckade uppgivet. Som han avskydde dessa musikanter. Avskum.

Soundchecken klarades av och Dick närmade sig hovmästarebåset där Nisse me Kuken stod och tuggade på ett pennskaft, tittande i beställningsboken. Dick visste inte hur nära döden han strax skulle befinna sig. Han sa;

– Ah grabben du kilar ner i logen med två backar bandöl och en kandelaber va ? Vi måste ha lite stämmning och inspiration.

Ådrorna i Nisse mé Kuken´s tinningar antog storleken av kopparormar och yr av högt blodtryck blev han tvungen att sätta sig ner på stolen. Dick fick inget svar, bara en död, föraktfull blick. Detta var dagen då bandölen dog. Man var tvungen att använda gaget till alkoholkonsumtion och fick även betala fullpris. Undantaget var respekterade band av hyfsad kaliber.

Prick 21:00 tystades discomusiken ner. “Also Sprachen Zarathustra” dånade i högtalarna när bandet gick på. Dick var klädd i överlevande spandexbyxa med tillhörande tubsocka, svart silkescape, sönderrivet linne och kajal runt ögonen. Bandet räknade in Just Nu. På första taktslaget gjorde Dick ett Le Roth hopp vilket skulle vara synkroniserat med tvåbomber.

Nja, det var mer som två kinapuffar och kom helt utanför takt. Nisse me´Kuken stod och bara gapade för att sedan tokskratta så att tårarna rann. Han trodde inte sina ögon. Han blev tvungen att sätta sig ner och slå sig för knäna. Så forsatte det sedan hela giget ut. Totalt malplacé i nattklubbsmiljö.

Efteråt tyckte Leslie Laredo, som hade en vaktmästartjänst på St Görans sjukhus, att det svängde mer i bårhuset på sjukan. Man återkom under åren och gjorde en serie gig under en vattenfestival bla. På eftermiddagarna stod de och eftermiddagsgigade för oengagerade turister.

Viket djävla draaaag, skrek Dick i falsett efter varje låt.

En dag när jag stod och gjorde iordning baren hittade jag en svart fickalmanacka på golvet. Då jag inte kunde se något namn någonstans började jag bläddra. Började läsa de olika dagarnas noteringar. Blev tvungen att sätta mig ner för att kunna ta in storheten i det jag läste.

Succégig i Kungsan, bra bröstknull i dusch med Blondin”, “Analbax med vinbrud från Hedemora”, “Menage De Trois med två systrar från Borlänge” “Kanonsugning av brunett från Strömstad

Ja, så där fortsatte det, sida efter sida. Erotomanen Dick kunde sin Peter North, Ron Jeremy och John Leslie. En finsmakare av rang. Noteringarna vandrade runt bland personalen för att till sist hamna i retur hos mig. Senare den kvällen kom, ja ni gissade rätt, Dick fram till mig i baren och undrade om jag möjligtvis hittat en svart fickalmancka. Jag lämnade över den med en blinkning och en diskretion-är-en-hedersaks-min.

Dick greppade den tacksamt och stegade iväg mot en tjusig sak i kortkort. Ja där går nästa dagboksnotering tänkte jag. Jag stötte på Dick då och då under åren som följde efter gigen på min arbetsplats. Sista gången jag träffade honom var utanför en silversmed på S:t Eriksgatan. Han hade köpt en blaffig silveramulett vilken hängde i en tjock kedja runt halsen.

Buken var tre tusen öl rundare, håret glesare. Det såg ut som om han hade en skruv i nacken vilken justerades med jämna mellanrum och därför stramade upp ansiktshuden som ett spänt trumskinn, snett uppåt/bakåt. Han såg nästan orientalisk ut. The singing cat liksom. Han berättade att han träffat en musikproducent i London som talat om för honom att han var The Next Big Thing.

Under tiden skulle han försörja sig som säsongsanställd trubadur på en Sunwing resort i Grekland. På Kreta. Sunwing hade satsat på tungt artilleri den här säsongen, Lollo, Bernie och Dick. Finfint tyckte Dick. Hyfsat betalt, fri sprit, juste rum och gratis mat samt självklart ett outtömmligtförråd av villiga svenskor i 50 års åldern sugna på en romantisk skönsångare. Det passade Dirk utmärkt, all the pussy you can get. Så fick han användning av sitt artistnamn till slut, Dick Love, Mr Lova Lova.

Vänder man örat mot sydväst och blundar kan man riktigt både se och höra Dick framför sig, ylande på en grekisk klippa det gamla örhänget

– Do you remember when we used to sing sha la la la la la la la la la la di da…just like that…



About


'Coverband' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com