Den ena var min kompis och den andre slog mig

 

Skärmavbild 2016-01-25 kl. 14.49.41

Igår var vi och shoppade lite träningskläder och annat i Stinsen. När vi står i kön inne på mataffären, så säger jag något jag aldrig riktigt sagt förr.

“Fyfan vad mycket skit vi kommer köpa till våra barn. Har du tänkt på det? Alla leksaker, smågrejer hela tiden bara för att få tyst på dom.”

Hans ögon lyser upp, han tar ett starkt tag om min midja och kysser mig av någon slags inre glädje. Det var som att vi båda kunde se oss med våra två jobbiga knoddar i den där kön. Som att vi kunde se hur lillebror jävlades med storasyster som ville vara duktig och packa medan han, trött, skriker att han vill ha en studsboll ur tuggummi-automaten längre bort. Vi kunde se oss blanda min matkultur av halvfabrikat med hans ekologiska. Vi kunde se oss som två utmattade föräldrar som hade medlemskort på ICA, kombi och ett kallt gym i källaren med ett litet element ifrån Rusta. Vi kunde se oss hålla hand och älska varandra ännu mer. Att den kärleken vi har nu kunde bli till och med ännu större än den redan är idag.

Igår tittade vi på våra serier. Jag såg min på min dator och han sin på bioduken. Han vände sig sedan mot mig, tittade på mig sådär allvarligt som han gör när han laddar inför att säga något, och så säger han verkligen det vackraste jag typ hört i mitt liv; “vi kommer aldrig att göra slut för jag vill vara ihop med dig för evigt”. Jag blir, som vanligt, alltid så pass ställd att jag blir helt knäpptyst och måste samla mig. För det är första gången i mitt liv som jag kan sitta bredvid och känna samma sak på riktigt.

Jag vet inte hur jag ska gå in på min historik när det kommer till relationer. Jag har inget tydligt mönster egentligen. Det har varit så upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Det har varit så olika känslor, händelser och reaktioner. Jag kan börja med att jag är en tjej som trivs allra bäst i förhållanden. Jag har aldrig riktigt varit helt hundra med att vara singel. Även om jag var frivilligt singel i ett år, så var jag inte riktigt lycklig så. Jag kanske inte såg det där och då, men nu gör jag verkligen det. Jag var ganska tom, ganska vilsen. Jag ville väl ha en kille, men jag kunde ju samtidigt inte lita på en kille. Och varför jag inte kan lita på någon.. det vet jag inte riktigt hur det kommer sig.

Hur som helst, jag har varit i många ganska stormiga förhållanden. I mitt senaste var vi inte det minsta osams när vi väl separerade. Vi var däremot olika som personer. Jag är en människa som gärna säger rakt ut vad jag känner och tycker. Det tar dock en stund för jag vill gärna tänka igenom vad det är jag är upprörd över och varför. Det är ju inte sällan man har råkat bli lite väl upprörd över rena skitsaker förr. Jodå, jag har nog varit en tjej någon gång för några år sedan (haha). Nu ska jag inte vara elak mot kvinnosläktet här, men jag kan bara dra denna slutsats baserat på mina egna erfarenheter att vi många gånger kan vara känsliga och ja, till och med dumma i huvudet faktiskt. Jag har blivit arg på att killar inte kunnat läsa mina tankar, att killar inte känt mig tillräckligt bra, att det blivit fel även om jag inte ens förklarat vad som skulle blivit rätt och så vidare. Men i alla fall. I mitt senaste förhållande bråkade vi ytterst sällan faktiskt. Vi var jättebra vänner och vi hade det, faktiskt, väldigt gott som man säger i Malmö. Jag gick ut med mina vänner och han sina. Vi hade katt, hamster och rätt bra rutiner och så. Han var ett enormt stöd när jag var deprimerad och gav mig mycket tid. Det är jag verkligen tacksam över. Det finns många bra saker att säga om vårt förhållande, men det som ledde till slutet var att jag tappade tilliten. Han gjorde slut med mig på Sweden Rock Festival och mitt hjärta läkte inte riktigt efter det. Vi hade dessutom ganska skilda livsstilar och vi hade väl faktiskt slutat hitta på saker ihop på helgerna. Mitt hjärta liksom frös till is. Inte för att vara dramatisk, utan det gjorde det. Ni vet den där on/off-knappen jag har? Den hamnade på off direkt efter Sweden Rock. Jag menar.. tänk er själva att ringa hem till era föräldrar efter fyra års samboförhållande, med förlovning, och berätta att man blivit dumpad på Sweden Rock och att man snart kommer och behöva flytthjälp? Seriöst.

– Ja, det är jag kanske lite ledsen över än idag. Att jag inte ens förtjänade liksom att man väntade tills vi kom hem därifrån. Vi hade ändå två dagar kvar i samma husvagn och lilla säng. Det var så fruktansvärt osympatiskt och kallhjärtat att göra så. Jag hoppas att han har lärt sig något efter det. Faktiskt. Till och med mina föräldrar har haft svårt att förlåta det där.

Jag gjorde det i ett par veckor, alltså förlät honom, men sedan såg jag på mitt liv, såg på Sex and the city, såg på min framtid och kom på att jag var jätteolycklig. Så jag sa det en lördag i vår soffa; “du är inte lycklig och det är inte jag heller”. Det ledde till att jag packade mina saker och sedan flyttade jag alltså in hos min mamma.

Förhållandet innan det tog slut för att jag helt enkelt inte kände något. Jag gillade killen bara som kompis och det var kanske en av de värre separationerna. Han grät till Pinks “please don’t leave me” och jag satt som en jävla robot i hans bil och kände inte ett smack. Jag hade blivit så jävla stiff av hela storasyster-går-och-dör-grejen att jag hade svårt att känna saker på den här tiden. A juste, det var han jag inte kunde sova bredvid utan att sätta upp en kuddvägg.

Innan dess var jag ihop med en kille som jag var hysteriskt kär i. Jag var dock helt instabil och väldigt ung, så det förhållandet gick åt skogen efter ett par år. Dock har den här killen fått spöka i mitt liv flera år senare – vilket har varit både bra och dåligt antar jag. Bra för att vi alltid har haft roligt ihop med vänner och så. Dåligt för att det blivit lite väl dramatiskt. Haha, “lite väl”. Okej, det har varit väldigt dramatiskt. Han och jag bråkade i alla fall jävligt ofta. Han var extremt introvert och det smittade nog av sig på mig, så jag blev det med. Därmed var vår kommunikation ungefär lika bra som Eldorados nudlar. Bara skitdålig. Han dumpade mig en dag efter jobbet och jag grät i spöregn till en sorglig hiphoplåt som tjugoettåring. Nu, nu efter dessa år av hit-och-dit-ses, så är jag så glad över hur det faktiskt slutade. Både som tjugoett och som tjugosju. Jag är glad att vi inte fortsatte ses, eftersom jag aldrig hade träffat Martin i så fall.

Innan det var jag i det värsta förhållandet jag haft i hela mitt liv. Det varade till och från i fyra år och han var kanske allt som var dåligt i en enda förpackning. Han var våldsam, tog mycket droger, ljög för mig, var otrogen med två klasskamrater, var otrogen med en nära vän, kallade mig “horan” bland sina vänner, våldtog mig några gånger, ringde mig varje jävla månad och bad om ursäkt för det efter en tid på rehab, bjöd mina syskon på droger, slog hål i min dörr, slog in mitt skåp, kollade mina mail och sms, hatade mina vänner, skämde ut mig offentligt, kallade mig ofta för korkad och dum i huvudet, slog in mitt huvud i väggen, tog strypgrepp på mig.. fan.. den här listan är jättelång. Han var bara dålig för mig om jag ska vara ärlig. Jag saknar ingenting med oss två och skulle kanske egentligen hellre vilja radera den tiden vi hade ihop.

Nej, jag är inte arg på honom längre. Jag anser att den bästa tjänsten man kan göra sig själv är att förlåta svin. Man kan inte gå runt och vara arg hela livet. Det tar helt enkelt för mycket energi och svin är inte värda ens lite grann. Han har nog ett bra liv och är förhoppningsvis en lycklig kille med respekt för tjejer. Jag tror att han lärde sig en del inne på rehab. Jag hoppas det.

Resten av mina killar är inte riktigt något att nämna. Jag har träffat ganska många i mina yngre dagar som man haft halvårs eller mindre förhållanden med, men de spelar ingen roll på samma vis i ens livshistoria.

När det kommer till den sagan jag lever i nu, så är det så märkligt för både mig och Martin ibland. Vi kan sitta och titta på varandra med världens flin i nyllet och säga; “tänk att det kunde bli så bra”. Vi bråkar aldrig. Det betyder inte per automatik att vi har ett tråkigt, tyst förhållande. Vi är bara inte de som gillar att bråka. Vi gillar att lösa saker. Jag gnäller inte över saker jag inte funnit lösningen på själv och han tar inte mina “jag-kastar-ur-mig-vad-jag-känner-rakt-ut-här” som några slags personliga påhopp. Han förstår att det faktiskt tar lite i mig med att vara öppen och ärlig med mina känslor. Han respekterar liksom det och sedan pratar vi ut om varför jag känner så och vad vi kan göra åt det – tillsammans. Inte vad bara han ska göra för det fungerar inte så. Alla dispyter man har är något man har ihop, inte separat. Den som seriöst fortfarande tror att ett bråk bara kan bero på enbart en person lever lite i något slags hål. En dispyt är alltid emellan minst två parter och beror alltid på båda två. Därmed är jag snabb på att ta mitt eget ansvar i våra bråk, alltid.

Men vi är dom där som alla hatar för att vi har det så bra. Typ. De enda gångerna vi inte har det bra är när jag är helt fläng på fyllan, men jag är sällan full och Martin är väldigt medveten om min dramatiska sida som alltid ska göra entré efter en vinare eller två. Min kropp gillar inte fylla för den delen heller, så det känns bara bra att strunta i det. Men vi har det nästan lite konstigt bra, haha! Vi tränar ihop, spelar TV-spel, tittar på serier, jag lagar mat, han säger att det är det bästa han ätit ever, vi går promenader, målar om, han hjälper mig med skolan, lyssnar på musik, hånglar.. vi gör allt jag alltid kanske har velat ha i ett förhållande. Och allt vi gör är så enkelt. Inget drama, inget bråk alls. Vi bara lyser ihop och det känns helt magiskt faktiskt. Haha, en gång sa jag till och med; “fan, vore inte det den typiska jävla amerikanska dramafilmen att någon av oss dör nu när det är så jävla bra?” och han sa; “shit, jag har tänkt samma tanke.. att det är typ för bra för att vara sant”.

Men så kommer det inte bli för vi ska stå där med vår son som kastar sin studsboll på sin syster som skriker åt honom att lämna henne ifred. Vi ska stå där och prata om utvecklingssamtal vi måste gå på, om det där barnkalaset sonen ska på och om dotterns dansuppvisning nästa vecka. Vi ska stå där, hålla varandras händer lite i smyg, titta på varandra och säga;

“tänk att det blev vi två, att det blev såhär som vi alltid ville att det skulle bli”. 



'Den ena var min kompis och den andre slog mig' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com