Det där med jul..

Skärmavbild 2015-10-27 kl. 02.51.02

Han tittar på mig med sina gröna ögon och han blir nästan lite sårad efter orden lämnat min mun och hamnat i hans öra.

“Jag skiter i jul. Jag tycker inte jul är så jävla viktigt.”
– Men.. okej.. för mig är det viktigt.

Det började när jag var liten. Som några vet är jag släkting till någon som var väldigt känd på åttio-nittiotalet. Mest nittiotalet. Han var min mammas lillebror och inte bara en fantastisk människa för sitt yrke – men också en fantastisk människa för vår familj. Det känns dock ofta lite tabu att skriva om honom. Lite som att man inte borde göra det. Jag har ju aldrig velat att folk ska umgås eller gilla mig för en kändis i släkten liksom. Mina följare kommer av det jag själv gör, inget annat. Även om jag är stolt och så, så är det fel på något vis. Alltså jag vet inte ens varför. Kanske borde jag gå i terapi för det, haha. Jag vet inte. Hur som helst så var det han som såg till att julen blev helt magisk för mig när jag var liten. Han hade långbord, stor gran och julmusik. Vi fick massa paket, vara med om den där fulla jultomten som vinglade runt med starkglögg i handen och sedan fick vi slita upp leksaksförpackningar på ett trägolv framför vuxna som “ååå:ade” av förtjusning när vi hoppade av glädje för att vi fått vad vi önskat oss.

Han gick bort när jag var elva. Jag tror att jag var elva och att det var varmt ute. Jag tror att vissa av mina klasskamrater retade mig den dagen för att det stod på löpet överallt och att min mamma gick in i sig själv och inte blev sig riktigt lik på några år. Julafton blev inte som förut. Inte för någon av oss barn i familjen Volle. Någon gång vid fjortisåldern slutade vi fira med hela familjen och vi blev riktiga skilsmässoungar som åkte från stad till söder till förort emellan föräldrar och morföräldrar. Vi firade på olika dagar ibland, fick paketen lite då och då, och någonstans tappade jag helt enkelt bara bort barnaglädjen av jul.

Men så träffade jag min storasyster igen. Efter flera år.

Hon pratade alltid så varmt om jul. Hon var en tjej som kom ifrån trasiga hemförhållanden där man hade knappt något alls, men hon var så lycklig ändå. Om någon förstod lycka, riktig lycka, så var det hon. Hon pratade om att samla alla de som inte hade någon att fira jul med eller som helt enkelt ville komma bort ifrån familj och kunna prata om andra saker än karriär, barnafödande och giftemål. Hon bad alla att ta med en varsin maträtt; jansons, skinka, potatis, såser, korv, köttbullar.. you name it. Och hon samlade jättemånga varje år. Ibland var vi säkert minst 40 personer i hennes tvåa i Jakobsberg. Och hon var så varm. Hon gjorde så personliga presenter till oss med små lappar på. Jag fick ett rejvkit en gång med glowsticks, liten vinflaska, fina tofsar och armband i neon och ja, en hel låda med bara rejvsaker helt enkelt. Hon hade en anledning för var sak hon gav mig. “Den här ska du ha när vi dansar i skogen så vi kan hitta varandra” osv.

Hon var en så vacker själ. Ni kan omöjligt förstå hur jävla vacker hon var.

Hon gick bort med sin hand i min en dag i mars år 2010 och sedan dess.. sedan dess har jag antingen krökat sönder julen eller dragit ifrån den. Ja, nästan varje jul sedan dess. Den förra kunde jag inte för att jag jobbade dagen innan och efter – vilket var bra för min systerson hade kanske den bästa dagen i sitt liv med moster som hade köpt Angry birds till Xbox360 i julklapp. Vi spelade det på mitt konsol hela dagen. Han ville inte gå hem. Han pratar fortfarande om det ibland.

Men julens betydelse dog verkligen när min syster dog. Den bara dog. Jag hatar, ärligt talat, julen. Jag ska säga det rakt ut. Det blir alltid bråk på julen, alltid fel presenter, alltid drama. Jag har till och med varit rädd för julen ibland. Jag älskar att jobba så mycket jag kan under mellandagarna och jag är, ärligt talat, inte så mycket för det där med krök och stök på nyår. Kan jag, så jobbar jag nyårsdagen. Ja, ärligt talat, jag gör det.

Ju mer jag jobbar desto mindre drama helt enkelt.

Jag och min kille har precis kommit in på det här pratet och jag var rädd att han skulle se detta hos mig. Den där tjejen som förlorade kärleken till julen verkligen helt och istället bara började avsky den. Många som levt liv utan trauman och dramor kan inte riktigt förstå det där med att halva min familj är död pga. cancer och att det satt spår som, ja efter skitlång tid, inte riktigt suddats ut. Och, som ett jävla hatgrädde på hatmoset, så dog min mormor för lite mer än ett par år sedan med och hon var kanske den siste i familjen att se julen som en vacker högtid. Den som jag brukade julpyssla med och som gav mig mina finaste paket. Ja, hon är självklart fan i helvete också död.

Äsch, jag kan inte få till ett bra slut på en text om något så vidrigt som julafton. Jag sa till min kille att inget är hugget i sten hos mig och att han gärna får ändra min inställning till jul. Och jag ska ge fan i att vara gnällig och svår när han försöker. Faktiskt. Jag ska vara tacksam och det är jag ska jag säga. Jag är tacksam att någon kanske kan ge mig julglädje.. eller julefröjd.. eller vad det heter.

Men fan vad jag inte gillar jul.



'Det där med jul..' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com