Diana Kleisley – Nyårskrönika

”Alla säger att de vill skriva men ingen skriver.” Ett citat som väckte en del funderingar hos mig som privat utger mig för att vara den som älskar att skriva. Nej nu J*vlar ska här skrivas en årskrönika om mitt händelsefulla år som 33-åring och ni som kan lite om Jesus vet ju att han var precis 33 år när han dog, jag överlevde och känner mig nu som en 34-årig milf med skinn på näsan. Något som dog hos mig under 2016 var min naiva sida och därmed har jag numer blivit the swedish iron lady 😉 Jag har sett unga kvinnor som valt att dela in just deras årskrönika på lite olika sätt som tex i bokstavsform. Jag väljer att göra det som känns bäst för mig utan att känna mig som någon ”copycat” men med ödmjukhet inför att vi alla hämtar vår inspiration någonstans ifrån. Under detta år har jag även skrivit en livsbiografi om hur det är att växa upp med en frånvarande pappa som sektledare, en frikyrklig mamma och att vara både särbegåvad ,hsp, infj och känna sig allmänt udda. Självklart agerar min biografi om en dysfunktionell uppväxt också litegrann som självterapi så nu väntar jag bara på ett förlag som vill publicera denna berättelse.

Januari:

Nyårsafton 2015/2016 firades in med min sköna söderböna Marie som jag lärde känna 2011 då vi båda var med i ensam mamma söker. Det blev karaoke sång på golden hits med hennes andra väninna och min blivande fästman. 0101 var nämligen datumet som jag och Gunnar valde att officiellt bli ett par efter att ha träffats för nöjets skull innan det. Som tvåbarnsmamma är livet inte alltid lätt och jag hade en hel del strul på den privata fronten med min smarta förstfödda. Även om man inte ser det då så är det ju när du går igenom det tuffa som du utvecklas. För övrigt var min hjärna full med kärlekshormoner då jag var kemiskt nykär och mitt i det arbetade jag på ett vikariat som biträdande enhetschef, men jag gillar att utmanas och hålla igång min hjärna så jag kan inte klaga.

Tänkte att jag bjuder på en bild till varje månad. Här kommer Januari bilden en bild på dagen då jag och Gunnar officiellt valde varandra.

Februari:
Jag arbetar som vikarierande biträdande enhetschef, mycket ligger i luften eftersom jag såklart hoppas få fortsätta med det, men i April fick självkänslan en törn och kanske var det nog bra ändå, för annars hade inte resten av året fallit sig så som det gjort. Tjänsten går till en annan ambitiös tjej och jag bestämmer mig för att vägra fastna i någon form av bitterhet. Min tur kommer. I slutet av februari åker jag, Gunnar och mina söner upp till hemstad Östersund över sportlovet och min mamma har då flyttat hem efter att ha bott i Los Angeles i 5 år. Det var känslosamt att träffa min mamma för första gången på 5 år, hon flyttade ju där 2011 när jag precis skilde mig efter en 10 årig lång relation. Februaribilderna blir därför på mig och min mamma REUNITED AND IT FEELS SO GOOD….

Mars:

Håller ihop med sårat ego, men fortsätter min vandring på livets stig och tänker efter att ha gjort en kompetensprofil som visar på 100 % abstrakt tänkande och 100 % hjärta, att jag måste ta och slita ut det där hjärtat om jag vill nå fram. Jag som vill ha ett samhälle fyllt med empati får snart vika hädan i djungelns lag, en del av mig dör här. Känner mig lite som en offerkofta i denna text, men det var så jag kände och känner.

April:
Börjar smått tänka på hur trött jag är på att vara en pryd medelålders kvinna i en liten industristad. En gång i tiden var jag ju Diana i New York med agent på broadway for singing and acting och hela livet framför mig, vad gjorde jag av henne? Innebär föräldraskap att lägga locket på sin kreativa sida? Shit jag fyller ju snart 34 år… Tack universum för mina underbara fina söner, men är det här det livet jag vill leva? Kan jag inte vara både den kreativa och den ansvarsfulla? Vart tog åren vägen, vem är jag? Skitsamma f*ck it I’m going all in, no more adaptions to fit it, I’m me, take it or dont. Im in it to win it.

Maj:

Pånyttfödelse igen, blommorna blommar ut, det pirrar i magen och i kroppen. Livet ser ljusare ut, nej jag har bestämt mig. Jag är en storstadstjej eller snarare storstadskvinna, jag har vuxit ur lilla Eskilstuna. Larven vill ur sin kokong och vara den fjäril hon en gång minns sig vara.

Juni:

Härliga försommar, grillkvällar med rosé och midsommarafton. Traditionsenligt går jag och min lille son ut och plockar 7 sorters blommor som jag sedan lägger under huvudkudden, han fotar mig och vilken häftig bild det blev när min lilla man på 7 år agerar fotograf.

Juli:
Min väninna Marie kommer på besök med sina pojkar, hon kommer för tredje eller fjärde sommaren i rad och semestrar med sina grabbar tillsammans med mina grabbar i Eskilstuna. Vi går på parken zoo, parken, badet och njuter av vårt sällskap och det härliga vädret. Två ensamma mammor i sommarsolen.

Augusti:

Jag börjar lägga tarotkort mer professionellt och gör tiokortsläggningar både i hemmet och över nätet och har här bestämt mig för att flytta ifrån Eskilstuna där jag bott de senaste 14 åren. Vad spännande, en nytändning och en risk ska tas, jag ska flytta. Min förstfödda älskade son fyller 12 år och är inne i förpuberteten med allt vad de kan innebära.

September:
Min Lilleman börjar i ettan, vad tiden går fort. Han går privatskola och jag blir här även tatuerad av min partner Gunnar. Här låter jag två bilder säga mer än tvåtusen ord och bilderna föreställer min son på första skoldagen samt min tattoo ”the eye of horus.” Jag är väldigt fascinerad av Egyptisk historia varav tatueringen som även har symboliken för det tredje ögat för mig.

Oktober:
YEY IM DOING IT. Med Göteborg I siktet då jag har två av mina yngre bröder, samt ett par vänner, åker jag dit på anställningsintervju. Jag får JOBB. Mitt i livet slipper jag nu hamsterhjulets tristess, jag kan uttrycka både min kreativa och min professionella sida i en storstad. Jag får JOBB I GÖTEBORG, NYTÄNDNING, NYSTART here I come.

November:
11/11; Jag har köpt en magic bullet i julklapp till min partner som vill börja göra hälsosamma smoothies, kommer hem med den stora kartongen som jag inte hunnit slå in i julpapper till en julklapp. Han tjatar på att öppna den och självklart vill givaren Diana ge med sig och han får sin julklapp över en månad i förtid. Han har under en veckas tid varit väldigt ”mysterious” över min kommande födelsedag två veckor därefter och jag kläcker ur mig att jag med min exmake (som jag levde med i 10 år) både förlovade mig och gifte mig med honom på min födelsedag för att han inte skulle glömma bort att fira bemärkelsedagar. De visar sig att min partner tänkt precis samma tanke,, Helt plötsligt får jag ett paket med två förlovningsringar 11/11 istället för 23/11 och det går minst sagt påstå att jag är tacksam över att jag kläckte ur mig historien med exet den dagen så att historien inte upprepade sig vilket den för övrigt alltid har en tendens att göra. Ibland hjälper det till att vara uppmärksam.

December:

Lägenhetssökande och jul. Jag sitter nu på tåget hem ifrån Göteborg efter att ha tittat på två andrahandskontrakt, att hitta boende i Göteborg var minst sagt svårt. Jag har beslutat mig för att vara ytterst proffsig på mitt jobb, men ytterst kreativ och vara sig själv som privatperson. Det ena behöver inte utesluta det andra och tänk att det tog mig 33 år att känna mig någorlunda vuxen, med ödmjukhet för att jag har massor kvar att lära. Men jag ser fram emot 2017 eftersom jag nu tuffat till mig och dessutom tar de chanser jag får utan hänsyn till vad andra tänker eller tycker. Önskar er alla ett härligt 2017 och hoppas att min text kan inspirera fler att våga ta steget att förändra era liv om ni känner att ni står och stampar.

God Jul & God nytt år 2017
Diana Kleisley



About

Founder of Attitude4life and a passionated Dive Instructor/sailor and a Chef! And many more things. Just love life!


'Diana Kleisley – Nyårskrönika' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com