Ett liv på havet och på land

Jag transporterade mig från Flottan till Armén, Norrlands Signalbataljon, S3, första april 1970. Min fru var från Boden och längtade hem. Jag fick behålla min grad till en del kollegors stora förtrytelse. De ansåg att de ju kunde mycket mer än jag. De visste inget om mig.

Jag hade sysslat med ”signal” under hela min tid i flottan. Morse, telefonväxlar sveriges båda dåvarande sofistikerade kryptosystem, utbildare på Televerkets nät och växlar, signalering med telefoni, radiotelefoni, radar, undervattenssignalering, signalering med signalstrålkastare och signallampa, förekommande signalflaggot, svängflaggor, STM (Signaltabeller Marrinen), Internationella signalboken, kabelbyggnad till lands och till sjöss och att texta bokstäver på reglementerat sätt samt bokstavera på rätt sätt på svenska och internattionellt. Jag utbildade båda befäl, lottor och värnpliktiga på fjärrskrift och telex. Detta omfattade samma saker som mina nya kollegor sysslat med plus flera saker de inte hade någon aning om.

Men markstrid då? Jo då, utbildad på alla förekommanade eldhanvapen samt raketgevär och granatgevär samt olika kulsprutor, utbildad i närstrid med och utan vapen, utbildad i försvar av anläggningar, göra eldöverfall, ta mig fram i terräng mot underlag som inte avslöjade mig, aldig visa silhuett, maskering av mig själv och fartyg . Försvara fartyg vid krigsförtöjningsplats, lägga ut landminor, avge lys spräng-och tändmedel och mycket mer. Min utbildning i stridssjukvård och brandsläckning av alla soreters bränder -även oljebränder inne i fartygmed alla då förekommande metoder, läcktätning, stöttning var lång och mycket gedigen.

Så kom, strax efter att jag fått min utrustning, vår första fältövning! Från flottan var jag van att på övningar skulle man vara stridsutrustad. På morgonen anlände jag till bussen i full stridsmundering. Ingen hade berättat vad vi skulle göra eller vart vi skulle fara. Vi skulle till Malåträsk!

Mina kollegor hade vanlig M59 med långbyxor och lågskor samt civila kläder i packpåsen!

Vi stannad längs vägen för att äta den lunch som förbandet medhaft Jag fick en brun papperspåse och när jag öppnade den fräste det och prasslade. Dom hade fångatr en fjällämmel och satt i min påse. Vad dom inte heller visste var att jag ju var sjöman även civilt och var bekant med massor av olika djur och att jag var jägare. Dom gapskrattade men tystnade när jag bara släppte ut djuret och åt min mat..

Jag hade trott att vi skulle bo i tält, men det blev ett konferenshotell. Efter ankomsten blev det middag och efter den delades uppgifter inför morgondagen ut. Mina kollegor och jag fick en gemensam uppgift. Vi skulle redogöra för hur en fördlningsstab (svriges största rörliga stab) anlände till en stabsplats ute i skogen och där berätta om i vilken ordning varje fordon, tält, materiel, elverk m.m anlände och vilka grupper som fanns i dem. Raskt bestämde mina kollegor att detta skulle jag fixa. Dom tog kväll bytte till civila kläder, spelade kort och umgicks och tog välen och annan medhavd grogg/öl.

Jag hade ingenting med mig. Jag fick ett reglemente i handen och gick till mitt rum och började läsa på. Lyckligtvis, men det visste inte kollegorna om, hade jag innan jag kom till S3 tagit en kompanichefskurs vid Försvarets brevskola och lärt mig väldigt mycket om signaltrupperna och deras organisation m.m.

På morgonen var jag en av de som var fräschast. Jag hade pluggat fram till midnatt, ätit minn frukost och när vi kom ut till infarten av den ”slinga” längs vilken fördelningsstaben med alla enheter skulle grupperas fick jag stå på en sten och med hög röst berätta i tur och ordning vad som skulle passera mig på vägen in. Det tog lång tid. Jag hade inget stödpapper! I börjag kikade kollegorna roat i smyg på mig och väntade på att jag skulle göra bort mig. Efter ca tio minuter började dom skruva på sig. Jag hade lärt mig allting utantill, alla namn t.o.m. fordonstypernas namn i första och sedan andra grupperingsomgången. På den tiden var det ”tältstab” Inga stabshytter eller andra nymodigheter

Det hela förflöt helt OK och kollegornas förväntan gick om intet.

Efteråt kallade chefen på mig och sade ”det där gjorde du förbannat bra!” ”Men du visste nog inte vad det var för grejer du berättade om?” Mitt svar blev att jag aldrig hade sett fordonen ifråga men att jag läst på.

Innan jag kom till S3 var jag med och utvärderade de kommande stabs- och sambandshytterna som skulle tillföras fördelnings- och brigadstaberna om ett par år. Som sjöofficer var jag van att vistas i trånga utrymmen och jobba i dem. Jag och en annan flottist lyckades ändra på en del inredning som kunde orsaka skador på huvuden i de trånga utrymmena och på en del av stabspersonalens utrustningar.

Så småningom blev jag accepterad utom av en kollega som fick vänta ett år extra på befordran för att jag placerades in före honom i ”rullan”.

Jag var sedan chef för olika plutoner -allt utom telegrafin. Så småningom blev jag chef för tråddetaljen och moderniserade Trådhallen som ALDRIG hade fungerat. Den kunde bara hålla fem samtal åt gången och om någon samtidigt ringde inom S3 nät fungerade inte övningarna för växeltelefonister! När jag var klar fungerade allt! Jag uppfann ett utbildningssystem för linjelkontrollbryggan (den mäter ledningar som inte fungerar och anger jordfel, kortslutning och avbrott med avstånd till felet. I min övningsanläggning kan man konstruera felet på olika avstånd, och låta en grupp felsöka, visa dem om de har rätt eller fel. Med dem mätte man tung och lätt kabel.

På en av S3 stora övningar med långa avstånfd fungerade inte klaffarna på växlarna för att de fick för lite kraft för att fälla luckorna. Jag införskaffade LS-telefoner (lärt mig i flottan när jag utbildade luftförsvarslottor ur Marinen). Den fungerar med tonsignalering och är oberoende av avstånd! Vi kopplade dem mellan växlar och kabel. Nu fungerade växlarna på mycket långa avstånd. På tråddetaljen fanns en stor anordning som ingen begerep sig på. Det var en ”linjeförstärkare”. Jag läste in mig på den och använde den sedan under övningen. Hoppsan, nu hade vi direktförbindekllse på tråd med en stab i Gunnarsbyområdet!

Det är normalt helt omöjligt på grund av motståndet i ledningarna.

Jag byggde om S3 interna nät så att det inte blandades ihop med övningsanläggningarna och sedan fungerade allting.

På S3 fick fjärrskriftsplutonen bara lära sig att skriva. Jag lärde dem att ställa in apparaterna så att de läste in fyrkantpulsarna optimalt, justera svänhjulet med hjälp av stroboskop och så plötsligt fungerade den på minst dubbla avståndet.

Min sjömansutbildning använde jag för att lära värnpliktiga hur man vinner kraft med hjälp av enkla taljor. Regelmenterad utrustning för kabelbyggnad innehåller ett antal kilar att fästa kabeln vid marken med. Näre de var slut fick resten av kabeln ligga ofäst. Jag samlade plutonen och pekade på skogen och sade ”här finns allt ni behöver” så tog jag min stora kniv och högg av några grenklykor och visade hur man gör. En dag med snoraktigt svår halka skulle en bil bogseras iväg. Drag bilens hjul spann och föraren och två andra försökte skjuta på och dra i repet. Fungerade ICKE! Jag bad dragfordonet att spänna repet och lägga i handbromsen. Sedan gick jag ensam till mitten av det och drog rakt ut åt sidan och bilen som skulle flyttas åkte fram ca 2 meter. ”spänn igen!”, jag gjorde om och nu var den helt fri från halkspåren. Drag bilen körde fram båda bilarna fick dra medan jag gjorde om proceduren och så kom dom iväg. Sjömansskap!

Jag blev bataljonsutbildare på finkalibriga vapen och skydd mot dem, bataljonsutbildare på spräng- och tändmedel samt på handgranater. Handgranater var ofta gamla och detonerade inte alltid. Jag fick krypa ut till dem lägga en sprängstavar på båda sidorna av granaten, aptera, tända stubinen, åla tillbaka i skydd och vänta på smällen.

Jag slutade på S3 för att Flottan ville ha tillbaka mig som stf chef Luleå marina bevakningsområde, en lägre regional stab. Där hade jag hand om alla uppgifter som normaltr finns på en stab med sektioner och avdelningar. Mycket intressant! Jag hade en minsvepare och en 10 meters snabbgående motorbåt, samverkade med Kustbevakningen, sjöpolisen, sjöfartsverket, alla Försvarsområden med kust, kustkommunerna, F21, LV7 och Kustartilleriet. På BoLu jobbade jag tills myndigheten lades ned 1983 och jag blev stf C Sjöop på milostab ÖN. Jag höll även i de då stora örlogsbesöken från Tyskland och USA.

Sista året på BoLu ledde jag den första incidenten i Törefjärden och under mötet på milostaben med alla chefer i området frågade jag militärbefälhavaren ”Är jag chef?” Svaret blev ”Du är chef!”

Det innebar att jag hade dragningsrätt på alla resurser i området utan att överstarna kunde ha invändningar. Inte dumt för en ”kapten”??

På militärbehavarens order reste jag sedan runt på alla förband i militärområdet och höll en föreläsning om ”miniubåtar/minifarkoster”. Jag hade skaffat fram bilder på allt som dittills fanns tillgängligt. Detta var totalt okunnigt för dem, även för väldigt många i Flottan.

Innan jag slutade efter min första sejour vid milostaben var jag till Karlskrona och lyckades få hem flera hundra meter ”indikerande nät” värda ca 2 miljoner. Dessa användes sedan under den andra Töreincidenten då jag hade börjat jobba några år på SJ som produktionsledar på Bodens Trafikområde.

Efter tre fyra år på SJ värvades jag tillbaka till Försvaret och milostaben av Olle Törnqvist som ville ha en sjöman på Und/Säk.

Efter en säkchefskurs (som jag redan hade tidigare) fick jag veta att en major hade sökt tjänsten jag var avsedd för. Personalchefen var bekymrad men kunde inte göra något åt det. Han sade i stället att milostaberna hade omorganiserats och nu skulle ha varsin informationsavdelning. Det var en majorsbefattning och jag fick den. Jag utbildades i omångar på företagsuniversitetet i Globen.

När milo ÖN och milo NN slogs ihop blev min ringa kaptensrang för liten och jag fick en överstelöjtnant till chef. I början vara han ganska stöddig och ville uppfinna hjulet igen. Jag hämtade en stor sopsäck och kastade allt jag hade i den. Han sa ”Vad gör du”. Svaret blev, du säger ju att vi skall börja om från början och så bar jag ut allt och kastade.

Så började arbetet med att planera informnationstjänsten igen. Han tänkte och skrev, jag läste och skrev sedan ut från min Mac det jag redan hade. Det blev ett BRA samarbete och vi respekterade varandra och reste runt i hela landet och framförde mina idéer som nu togs på allvar även på Försvarsstaben eftersom det inte bara var en kapten som föredrog dem.

1997 den 4 januari gick jag i pension. Man ville att jag skulle stanna till 1 april, men jag nekade. Så drog den största informationsövningen i Sveriges historia igång och jag blev inkallad, fick lön utanför pensionen, dagtraktamente, OB-tillägg, förbandsövningsdygn, övertid och reseersättning. Jag bodde ju då i Ängesträsk. Jag försågs med egen tjänstebil och fick styra all samverkan med förbanden ute i miltärområdet när det gällde informationstjänsten. Jag hade också byggt upp en samverkan med tidningstryckerier i milot för att vårr Fälttidning skulle kunna tryckas och distribueras från olika platser eftersom avstånden var stora. Vi skickade tidningen på lina (IT) till tryckerierna. Det blev en succé! Vi hade ju några av sveriges mest namnkunniga journalister inkallade.

Detta är en bråkdel av mitt liv inom Försvarsmakten. Våra generaler har samfällt kallat mig för Björn/du när vi varit ensamma och, när jag slutade, kallades jag in till dåvarande MB som hade ett långt samtal med mig om undervattensverksamhet. Han och operationsledningen hade ofta varit ute med mig på havet i den transportbåt jag fått behålla under min tid på staben.


About

Förhållandevis ung och vital trots snart 77 år. Jag har en firma ihop med min fru, Singsong HB. Vi säljer mig och min musik, både egna sånger och ca 600 andra varav en hel del Country av det mogna slaget, Cash, Kristofferson, Jennings, Willie Nelson och en del Australiensisk country som jag nog är ensam om. På hösten fiskar jag och plockar svamp, på sommaren fiskar jag och drar runt i skärgården med min fru och en del av våra barnbar i vår lilla kabinbåt. Vi bor på Seskarö och eftersom vårt hus ligger i skogen utan grannar största delen av året kan hundarna vara ute när dom vill (inte drivande hundar). Bilden är en skugga i snön av mig och min häst. Jag sjunger Ghostriders in the sky så den passar mig perfekt. Hästarna är i Finland sedan några år så nu rider vi inte.


'Ett liv på havet och på land' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com