Jag struntar i en bal på slottet

matdax

Det är en nöjd och lugn känsla som infinner sig när jag sitter i telefon med min syster på tunnelbanan och har en kör med fulla tjejer snett bredvid, en spya lite längre bort som fortfarande luktar lite fränt och en kille som tappar både balans och byxor framför mig. Jag är på väg hem och jag är inte ledsen över att inte vara en av dem – tvärtom. Jag är glad över att jag har jobbat till nästan elva, att jag fått vänta fjorton minuter på mitt tåg i ett kallt Högdalen och att jag ska åka till min pojkvän, att jag ska fortsätta vara en “jävla toffel”. Jag är så nöjd med mitt liv där och då att både nöjd och lugn snabbt utvecklas till glädje.

Jag saknar inte krogen alls. Jag saknar kanske att ha mer fritid, absolut, men samtidigt tar jag tillvara på den jag har nu mer än förr. Jag och min kille har snart målat om hela hans lägenhet, vi har tränat rätt hårt, vi pratar ofta om hur vi vill leva våra liv, vilka vi vill bli och vad vi känner. Jag älskar t.ex. att gå hand-i-hand med honom till Stinsen och känna den där känslan av att vi hör ihop, att vi har något tillsammans. Jag älskar verkligen att stå med honom och titta på olika kötter, berätta hur de ska tillagas, vad de passar till och se hur hans kreativa sida snabbt kommer med förslag på vad vi kan äta, hur vi kan komponera en rätt tillsammans.. och sedan gör vi just det. Sedan står vi i hans kök, dricker ett glas var, lyssnar på vår spotifylista och lagar mat tillsammans. Han lyssnar ivrigt på mig när jag berättar om olika grader, kryddor och tider. Jag tittar alltid på när han koncentrerat vill få allting rätt, hacka allt perfekt, kunna allt. Och mitt hjärta blir lite större för varje gång jag ser att han förstår hur viktigt det är att vi gör detta tillsammans – och att han verkligen anstränger sig.

Jag bryr mig inte om jag missar en större rejvfest. Inte alls. Jag skiter i om vännerna ska ha en reunion och dansa loss på stammishaket (Patricia). Jag struntar liksom i allt det där. Jag kan faktiskt inte bry mig mindre.

– AH FAST NU SKRIVERU OM DET SÅ DÅ BRYRU DEJ!!

Nej, det är faktiskt inte så. Jag försöker inte övertyga mig själv att mitt gräs är bättre än det på andra sidan. Jag vet faktiskt att det är det. Jag har festat så jävla hårt i så många år nu att jag är helt avslagen på fest. Egentligen är det meningen att jag ska ha en slags sammankomst nu på fredag nästa vecka, men jag är faktiskt inte ens sugen på det heller – och då har jag ändå “kunnat tagga inför det” i över en månad nu. Seriöst?! Haha! Hur sjukt är inte det? Jag vill hellre ha en stängning, hellre åka sent till Sollentuna, hellre komma hit med en bit kött och krama på min varma pojkvän.

Många tror att han har smittat mig till att bli så asocial, men vi både vet att jag faktiskt varit lite av en ensamvarg förr. Jag har alltid gillat mitt eget sällskap liksom. Jag har inte svårt att dela rum med honom av någon anledning, Andra människor kan jag bli helt jävla bananas på efter ett tag faktiskt (särskilt de som pratar om skittråkiga saker såsom vad de drömt om eller vad någons kusins systers barn kanske ska göra). Jag vill gärna vara med inspirerande och roliga personer, människor som ger energi och som har något att komma med liksom. Eller människor som helt enkelt faktiskt kan hålla flabben ibland. Helst ganska ofta om man ska umgås länge.

Men det kanske är det att vi som är lite ensamvargiga går ihop med andra som är det och inte med de som är sällskapssjuka? Vi äter liksom inte upp varandras luft.

Jag gillar att gå och jobba stängningar på fredagar, att känna doften av kräks på tunnelbanan och blänga argt på folk som sjunger skitdåliga svenska skitsånger högt medan de spiller färdgrogg över sig själva. Jag gillar att sitta där och tänka;

“exakt så gjorde jag också för att försöka dämpa min ångest och för att fly verkligheten när jag inte var lycklig”.

Och så sjunger Gabriel Rios sin fantastiska Song no. 7 i mina öron och jag får le lite för mig själv.

PS. Angående bilden så fick jag min arbetstisha idag (tisha är t-shirt på sthlmska). Jag fick den minsta storleken och min kollega vrålade rakt ut; “HAHA, INTE ENS HÄLFTEN SÅ MYCKET TRÖJA HADE SUTTIT BRA PÅ DIG, EVELINE”. Kul. Jättekul. Haha!

PS2. Gud vad kul det hade varit om en gammal bajs låg kvar i toaletten och så hade jag inte ens tänkt på det och publicerat bilden.

PS3. Vad mogen jag är.



'Jag struntar i en bal på slottet' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com