Lars Vilks – Nyårskrönika

Året var 2007 då jag gjorde en teckning ”Profeten M. som rondellhund” till en tämligen obetydlig utställning i Värmland. Konsekvenserna blev betydligt mer omfattande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men det får också sägas att det krävdes många turer i medierna innan det gick lös på allvar. I september kom fatwan från al-Qaida och det visade sig vara en världsnyhet. Spridningen och uppmärksamheten gör naturligtvis saken ännu värre men efter diverse dödshot och hatstormar lugnade sig saken. Redan i ett tidigt skede såg jag möjligheterna att förhålla mig till händelseförloppet som ett konstprojekt, ett processverk som utvecklades genom all den interaktion som reaktionerna stod för. Jag tänkte mig att kunna sammanfatta helheten till en utställning men det visade sig svårt att genomföra. Det var på många sätt ett mycket känsligt ämne. År 2010 gick det emellertid lös igen, först kom komplotten i Irland med blondinen ”Jihad Jane” som en av huvudpersonerna. Därefter följde upploppet på Uppsala universitet där jag höll en föreläsning.

Några dagar senare försökte ett par jihadister elda upp mitt hus. Vid årets slut uppträdde Stockholmsbombaren och då han även adresserade mig som ett intressant objekt beslöt säkerhetspolisen att förse mig med livvakter. Det blev inledningen till en ny livsstil. Vaktbod utanför mitt hus och vid varje utgång ett litet följe av bevakare. Situationen förändrades 2015. Efter terroristattacken mot Charlie Hebdo placerade jag i det som kallas för ”skyddat boende”. Det var väl tänkt som en tillfällig åtgärd men efter att jag blev huvudpersonen i Köpenhamnsattentatet i februari kom det att bli en permanent lösning. Min bostad ansågs omöjligt som vistelseort, jag fick lämna den, mitt bohag packades ihop och magasinerades.

Ett skyddat boendes svaga punkt är att man kan bli upptäckt när man går ut och in. Sker det får man genast byta plats. Det har jag varit med om och naturligtvis är det besvärligt. Det finns inte heller hur många bostäder som helst och jag fick placeras på tillfälliga och trånga ytor innan jag fick en hygglig plats där jag i varje fall kunde organisera en del av mitt liv.

Som sagt är slinka ut och in den svaga punkten och jag bör därför vara så återhållsam som möjligt med antalet in- och utgångar. Men man måste ju ut och det brukar kunna samlas till en gång per dag. När jag rör mig oannonserad är problemen små. Då är det inte nödvändigt med någon omfattande bevakning. Offentliga framträdanden är förstås en annan historia. I det följande återger jag en liten krönika om livet med personskydd under 2016.

I januari höll jag en föreläsning på konstskolan i Örebro. Föreläsningar är en komplicerad apparat om de inte kan hållas helt privat. I Örebro undvek man i görligaste mån offentliggörandet men det blev ändå känt. Rutinerna är att sådana evenemang blir väl bevakade av tungt utrustade poliser, avspärrningar och kontroller. Så också denna kalla vinterdag i Örebro (det var förresten här rondellhundskarnevalen fick sin ödesdigra vändning när Nerikes Allehanda publicerade teckningen). Jag skulle föreläsa om samtidskonst men det går inte att komma ifrån att det verkliga intresset från elevernas sida handlade om rondellhundens äventyr. Det fanns en del kritiska röster som drog fram det gamla vanliga om Varför kränka muslimer, liera sig med rasister, svaga grupper. Jag är van vid det här och vet att normkritiken i konsten har sina begränsningar. Att Islams politiska innehåll automatiskt gör den till ett självklart mål för kritik är svårt att få respons för. Men allt detta ingår i konstprojektet.

Danmark besöker jag ofta. För några år sedan bildades Lars Vilks-kommittén av ett antal danskar från ett brett politiskt spektrum sedan de fått veta att mina möjligheter att hålla föreläsningar i Sverige hade starkt begränsat. Kommitténs ordförande Helle Merete Brix (författare och journalist) hade dock ingen lätt uppgift. Visserligen har Danmark ett långt friare debattklimat men den danska konstvärlden är tämligen skeptiskt inställd. Det har ändå lyckats att få samman ett bra program och den här dagen i februari kunde man hålla ett seminarium i fullsatt sal som årsminne av den tragiska händelsen i Köpenhamn ett år tidigare. Det finns bara en lokal som är möjlig för kommitténs sammankomster och det är det danska riksdagshuset, Christiansborg. Där är det säkert men det krävs att något politiskt parti är inbjudare, Den här gången var inbjudaren Mai Mercado från Konservativ Folkeparti. Kommittén har instiftat ett yttrandefrihetspris. Det första utdelades till Charlie Hebdo, ett par månader före attentatet. Den här gången gick priset till organisationen Passion for Freedom från London. När jag kommer till Danmark byts de svenska livvakterna ut mot danska så det var alltså danska livvakter som bevakade arrangemanget.

I mars blev det opera i Stockholm. Mina livvakter, eller som de också kan benämnas ”personskyddsoperatörer”, får röra sig en hel del i kulturmiljöer. Det brukar gå bra och även om det var en opera som inte är alldeles lättillgänglig, Pelléas och Mélisande av Claude Debussy, var det ingen som misstyckte. Naturligtvis kan de inte helhjärtat ägna sig åt föreställningen, de är på arbete och skall hålla ögonen på allting omkring dem. Men det var lugnt, jag kom hit helt privat. Jag brukar bli igenkänd av en och annan och så också den här gången. En man kom fram i pausen och ville absolut ta en selfie med mig.

Varje år håller man på Göteborgsmässan ett seminarium för grävande journalistik. Jag hade blivit inbjuden. Det var ett kontroversiellt beslut, alla var inte förtjusta, antingen man åberopade säkerheten eller den politiska känsligheten. Denna aprildag lotsade jag in via en bakväg och kunde snart slå mig ner till ett samtal med Belinda Olsson, Janne Josefsson ch Åsa Linderborg. Åsa Linderborg har kallat mig för ”Sveriges fegaste konstnär” och sådana omnämnanden passar utmärkt in i ett konstprojekt. För övrigt har jag inga horn i sidan till Linderborg, vi kommer bra överens. Janne Josefsson drog upp mitt deltagande på SION-konferensen i New York 2012 som blev föremål för ett avsnitt i Uppdrag granskning. Jag har fåt utstå mycket kritik för det men jag ser det som en av höjdpunkterna i konstprojektet. Vanligtvis är det mycket lite medieuppmärksamhet för sådana konferenser men vid detta tillfälle var intresset enormt, dock enbart från svenska medier. De ville alla följa Vilks vandring på hälleberget. Skall man sammanfatta saken torde det bli: Det finns mycket åsikter i världen och ofta blir det osämja.

I den undersköna månaden maj fick jag utdelning på mitt löpningsprojekt. För ett par år sedan var det möjligt för mig att, som jag brukar, göra täta besök på mitt skulpturverk Nimis på Kullaberg. Arbetet och vandringarna blev min allsidiga motion. När säkerheten skärptes blev antalet besök drastiskt beskuret. Jag fick komplettera med egen träning. Det blev löpning och efter hand inriktade jag mig på att springa 2 km på en väldigt hemlig plats. Efter mer än ett halvt års träning kom de goda resultaten och jag nådde fram till min ännu gällande rekordtid 11.06. Tyvärr avbröts trenden av en revbensskada som jag ådrog mig i en fotbollsmatch och sedan fick knäproblem. Men jag är på väg tillbaks igen.

Helle Merete Brix och konstnären Uwe Max Jensen har skrivit bok om mig Man förhandlar inte med ett maskingevär. Releasen skulle ske den 20 juni vilket råkade sammanfalla med min 70-årsdag. Det kunde ju vara ett lämpligt firande så jag åkte över sundet, blev omhändertagen av danska livvakter och firades med tal, presenter och flaskor.

Jag brukar besöka Arild och ofta Arildsdagen, en dag för loppis, fest och umgänge under sommaren. Det är mina egentliga hemtrakter och på Arildsdagen kan jag träffa vänner och bekanta. Men numera sker ingenting utan gnissel. Jag anses vara en fara och flera av arrangörerna har kontaktat mig och bett mig att inte komma. Jag brukar hänvisa till livvaktschefen men inte ens hans lugnande ord kan stilla oroade sinnen. Det märks att när jag dyker upp får jag möta en del mörka blickar, andra bojkottar. Å andra sidan har jag också ett starkt stöd, faktiskt från merparten. Men sådan kan tillvaron te sig för en skyddsperson.

Erik Berggren är forskningskoordinator för Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle i Linköping. Men han uppträder också som organisatör för konstutställningar, genomgående av politisk natur. I augusti höll han i utställningen Fakta talar inte för sig själv – Migration och Europas gränspolitik på Skånes konstförening i Malmö. För min del blir det många konstutställningar och jag ville inte heller missa den här som visade av verk av ett antal intressanta konstnärer. Inriktningen är tämligen given, i konstvärlden är de politiska vägvalen ganska enkla. Men konstens roll i politiken är ett verkligt hett ämne. Man kan kanske tro att Erik Berggren skulle betrakta mig med stor misstänksamhet. Inledningen till vår bekantskap blev också stram när vi möttes i en debatt på Linköpings universitet 2007. Då var det ord och inga visor från Berggren gentemot skojaren Vilks. Men den osämjan är sedan länge bilagd. Så kan det också gå.

Det var en dag i september då en av livvakterna gjorde mig uppmärksam på ett musikstycke på Spotify: Las caricaturas de Lars Vilks av hårdrockgruppen Def Con Dos från 2013. Konstprojektet producerar lite av varje. Den som vill lyssna kan hitta den på YouTube.

Onekligen kan det vara en viss fördel att lyssna innan man dömer. Tyvärr råkar jag ständigt ut för att dömas på förhand. Min syn på yttrandefrihet och hur jag ser på mitt rondellhundsprojekt har vissa svårigheter att nå fram till möjliga lyssnarskaror. Politiskt sett är vänstersidan kategoriskt avvisande och länge har det gällt praktiskt taget hela det politiska fältet. I varje fall fick jag i oktober en inbjudan till Moderata Ungdomsförbundet i Stockholm. Yttrandefrihet har kommit att kopplas till mig och jag har följt upp det och ägnar mycket tid åt att studera särskilt hur det ser ut i konstvärlden. Mina föredrag om yttrandefrihet brukar handla om sådana exempel. MUF:s arrangemang kunde genomföras utan större åthävor eftersom man genomförde det internt, alltså utan någon utannonsering..

I november var det dags att lägga mig på operationsbordet. Ingen stor sak, en prostatahyvling, men det är komplicerat för ett skyddsobjekt att beträda ett sjukhus. Blir det känt kan man befara panik och uppståndelse och förmodligen hade en hel armé fått kallas in. Men livvakterna planerade väl och jag smugglades in i huset. Endast ett fåtal av personalen fick veta vad som försiggick. När jag skulle rullas till operationssalen var jag helt övertäckt. Det såg väl ut som om någon hade kastat in handduken men långt värre hade det varit om någon hade fått veta vad som låg under täckelsen. Efter operationen återhämtade mig snabbt och kunde hemförlovas efter två dagar. Samtidigt kom nyheten att Nimis hade blivit utsatt för brand.

Det sker onekligen ett och annat och jag kunde lugnt konstatera att även konstprojektet Nimis (påbörjat 1980) alltjämt drar till sig intresse, låt vara att det här var av det brutala slaget:

 


About

Founder of Attitude4life and a passionated Dive Instructor/sailor and a Chef! And many more things. Just love life!


'Lars Vilks – Nyårskrönika' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com