Mina operationer, mitt nya liv

Jag åker buss med mamma mot Huddinge. Jag har tvålat in mig i desinfektionsmedel och jag har mina mysigaste byxor på mig. Hon sitter orolig och jag ler med hörlurar på huvudet. Jag känner att det är en ny början. En ny början på mitt nya liv. Ett liv där jag ska höra vad alla säger till mig, kunna gå på föreläsningar, ha ännu bättre självförtroende. Jag är glad, mimar till Hammerfall och bussen stannar utanför byggplatsen bredvid sjukhuset. Framme på avdelningen skämtar jag med tjejen i receptionen och min kirurg tittar i mitt öra. Hon är taggad – jag med. Jag är glad, taggad och lyrisk.

Sjukhus1

Jag får byta om till en stor skjorta, behålla mina trosor och sätta på mig höga knästrumpor. Jag får hälsa på min roomie snabbt och ännu snabbare sätts dropp i min arm och jag rullar snart iväg till “pre-op” där min fina tjejkompis Ullis hälsar på och pratar lite med mig innan de kör mig vidare. Aldrig hade någon patient varit så glad över att få bli opererad. Jag är bara lycklig. Inte nervös, inte rädd. Det här är min nya början på mitt nya liv. Jag är helt övertygad om det. Jag är så lycklig att mitt skämtande med personalen håller på fram till jag sövs och försvinner i en dimma.

sjukhus2 sjukhus3 sjukhus4
Jag vaknar upp på uppvak och jag skämtar friskt om att min kateter känns som ett sugrör i min muffin. Sköterskorna skrattar och ler med mig hela tiden och jag blir en liten favorit. Örat känns inte nu. Särskilt inte när jag får Piggelin för att ha varit snäll och druckit vatten. Katetern i sig är inte särskilt jobbig att ta ut, men att ha den i sig är en annan femma, haha! Tur att världens bästa läkare tog ut den. Förmodligen för att jag var så snäll. Min kropp var så pass pigg att jag var vaken redan 40 min efter operation. De flesta brukar sova i minst tre timmar. Inte jag.

Jag får åka upp till min avdelning och det enda jag kan tänka på är mat – vilket inte är så bra. Medicinen, Citodon, glöms och jag får erfara smärtan i örat, i skallbenet efter borren. Jag gråter tyst för mig själv medan sköterskor kastar medicin på mig. Nej, inte kastar, men ni förstår uttrycket. Det blev lite panik. Jag väljer en renskav till middag och läser min fina bok. I chatten plingar H som berättar historier för mig så jag skrattar högt i salen. Tur att den delas med en jättefin roomie som bara tycker det är mysigt. Jag skickar bilden på min fot till honom å skriver; “seriöst, vad ere där?”, haha! Då visste jag inte att man tagit ben ifrån foten?! Helt sjukt. Det hade man tydligen. Nu är den blå.

sjukhus5 sjukhus6
Bild 2; ser ni blåtirorna? Det är för min näsoperation! Så jävla COOL tycker jag!! Och ALDRIG kommer jag kunna snarka igen! Haha!

Jag somnar tio, vaknar nolltre. Kan inte somna om. Roomien blir väckt flera gånger av sköterskor som ger henne medicin. Min sköterska ger mig totalt fyra citodon på kort tid. Jag är lagom groggy när min operatör kommer in och berättar vad de gjort. Ben i örat som ersatts med titan, en körtel som tagits bort i min näsa, ben taget ifrån olika delar av mig och som satts på andra platser, brosk som inte finns i ena örat mer, muskelhinna som tagits ifrån mitt huvud. Operationen varade i åtta timmar och var otroligt lyckad – förutom en sak. Min nerv, känseln till halva min tunga, är av. Helt. Den gick inte att rädda.

Det gör mig ingenting förutom att saker smakar annorlunda. Coca-cola är skitäckligt FYI.

Mitt skitsnälla ex kommer och hämtar mig vid tio och jag får ha kvar mitt armband “om jag skulle ramla eller så”. Vi går sakta, sakta ut ifrån sjukhuset och jag inser hur svag jag är när det tar oss över 20 minuter från våning 8 till våning 5 och entrén. Jag går, konstant, på citodon och naproxen. Smärtan ifrån örat vill jag aldrig uppleva igen. Jag kan inte beskriva hur det känns att känna ett hål i huvudet. Det är vidrigt. Det.. usch. Nej.

Jag får åka hem till mamma som köper mat ifrån donken till mig. Jag har fått FEM tidningar med korsord, kexchoklad, tio paket favorit fishermans friend och säkert 50 nya pennor. Fina, underbara mamma! Vi tar en promenad efter en liten tupplur till hennes salong och jag blir jätterädd på vägen dit. En nedförsbacke ger mig extrem svindel och jag gråter mitt i gatan, mitt där, framför alla. Det är inte likt mig alls, men jag har så pass dålig balans att jag skakar när jag går.

Men jag går vidare ändå. Rädslan får inte hindra mig. Jag vill vara i solen med alla andra.

Vi tar oss till salongen och sedan går vi faktiskt runt hela Rålis. Jag får hålla i mamma lite då och då för att inte trilla, men annars går det riktigt bra. Två timmar tog det bara (HAHAHA!) och sedan kom vi hem till västerbottenpaj med rom och gräddfil. Yumm!

I morgon ska jag träffa H. Hoppas att han inte mobbar mig alltför mycket för mitt handikapp, haha. Mitt ex mobbade sönder mig i bilen och skrattade åt mig högt flera gånger när jag försökte dricka cola och bara skakade på huvudet. “NÄE.. DET ÄR FEL PÅ DEN HÄR..”, haha!

Dessutom ska jag göra min sociologiuppgift på H i morgon. Ska bli spännande att få veta mer om hans liv och hur han är. Självklart byter vi ju info med varandra också. Det gör jag med ALLA som hjälper mig i detta 🙂

Nu ska jag ta ett par tabletter och sova gott. Eller tre. Vi kör på tre, haha!

Godnatt! 



'Mina operationer, mitt nya liv' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com