Mitt jobb

Skärmavbild 2015-09-28 kl. 23.36.04

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när jag ska prata om vad mitt jobb betyder för mig. Jag kanske ska ta det ifrån början – när mitt nya liv startade.

Jag levde i ett tryggt och safe förhållande i fyra fina år. Jag var förlovad, mina vänner såg oss som det perfekta paret och allt var lugnt. Vi bråkade typ aldrig egentligen. Han var en nörd som ofta gav mig min egentid som jag behövde, men någonstans blev det för mycket av den. Sista halvåret gjorde vi knappt något ihop. Han följde sällan med och träffade mina vänner eller min familj och vårt privatliv blev väldigt lidande. Ofta kände jag mig osynlig och oviktig. Jag grät nästan varje helg, tränade maniskt till den grad då jag bara ville ner mer och mer i vikt. Mina kläder i XS/S satt dåligt och mina former försvann helt. Jag åt sällan, pluggade hysteriskt och hemmet var KLINISKT rent jämt. Jag blev extremt introvert – även om jag verkligen ofta försökte lösa saker och ting med att vara extremt tydlig. Jag är ALDRIG den tjejen som låter någon gissa vad jag tänker. Jag vet att det är en töntig skitgrej man kör när man är irriterad över något litet och fånigt, så man kan få förstora upp det lilla ännu mer. Jag sa ofta rakt ut; “det där och det där är fel”. Det förändrade inget och varje, varje helg stängde jag in mig i ett sovrum och grät. Grät för att jag kände mig så liten och värdelös. Grät för att jag visste att mina tårar också förlorat betydelse. De var så vanligt förekommande att de inte spelade roll. Och att stoppa dem var enkelt; be om ursäkt. Jag är världens mest förlåtande person och jag hatar konflikter med de jag älskar. Jag är inte långsint för fem öre – tvärtom. Och jag ville allra minst vara arg. Känslan av att vara arg eller ledsen är som en taggig boll i magen på mig. Jag hatar den.

Han frågade mig ofta varför jag inte hade ett jobb. På den tiden kände jag mig dum i huvudet som inte hade det. Jag passade helt enkelt inte riktigt in i samhället. Min självkänslas konto låg på minus och jag ville skrika det rakt ut; “FÖR ATT JAG ÄR HELT JÄVLA VÄRDELÖS”. Jag sa det inte. Jag pressades till ett jobb och jag hamnade så småningom på en gruppintervju på Manpower. Även om jag egentligen borde ägnat mitt liv till 100% på skola, så var pressen på mig så pass stor att jobba på Tele2 att jag helt enkelt tog det. Jag tog jobbet. Jag gick igenom två-tre veckors utbildning och jag mådde jättedåligt av alla tävlingar och konkurrensen. Jag ville bara därifrån egentligen och med betablockerare klarade min panikångest några veckor. Sedan sa jag upp mig.

Jag gjorde slut. Jag minns att det var någon vecka innan jag fyllde år. Jag sa att vi inte var lyckliga och han höll med. Det som följde var en komplicerad resa med känslor hit och dit, men vi blev inte ihop igen – även om många i världen trodde det skulle bli så. Jag såg på oss som ett par som bara ville vara med varandra av trygghet – inte av allt det andra man får med någon man verkligen är kär i. Jag tror han också såg det. Jag hoppas det.

Men.. men mitt jobb. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag hade tidigare gett en kille mitt CV i butiken och sagt att jag ville jobba där. Jag fick ett mail flera månader senare när jag satt i soffan här hos mamma. Mina saker fortfarande kvar i lådor – så nytt var mitt singelliv – och jag var kallad till intervju. Jag gjorde sjukt bra ifrån mig på den och jobbet var mitt. Ett par veckor senare stod jag och blev upplärd kassan med världens bästa kassalärare; Anette. Hon lugnade ner mig när ångesten knöt sin snara runt min hals. Hon trodde på mig. Hon hade tålamod.

Jag behövde bara fyra timmar och sedan kunde jag kassan. Ja, i stort sett. Jag fick från och med fyra timmar jobba på egen hand. Det var läskigt i början. Läskigt att kanske göra fel, att vara “fast där”, att behöva stå för sina misstag. Det var jätteläskigt. Ärligt talat. Särskilt med den kundkrets som kommer till butiken.

Det låter en aning fördomsfullt, men jag vill påstå att vi kan ha den mest blandade och kanske dramatiska kundkretsen som finns. Det är inte sällan man har en kvinna eller man som skriker rakt i ens ansikte att man är värdelös (eller något ännu värre). Jag var ju dessutom halvt döv mitt första halvår på jobbet. Ni kan ju tänka er vad det kan göra med kunder. “DU LYSSNAR JU INTE”, “MEN GUD, MÅSTE JAG SÄGA DET IGEN?”, “HALLÅ??? HÖR DU INTE ELLER???”. Det var MÅNGA arga miner. Det var ett par gånger som jag stod inne på toaletten i omklädningsrummet och grät.

Idag skulle jag aldrig göra det.

Men mitt inlägg är inte om det negativa på min arbetsplats. Jag gillar faktiskt dessa konflikter idag. Jag är inte lika rädd för dem och jag lär mig mycket om just mig själv när de sker. Hur jag ska agera på adrenalin och vad jag ska säga när någon kränker mig. Självrespekten växer mer och mer för varje pass jag tar och jag har fått hur mycket skinn på näsan som helst. Dessutom ska vi inte prata om det lugn det ger mig i mitt vardagsliv att ha ett så dramatiskt arbete. Jag söker ALDRIG spänning på det viset. Jag provocerar inte i onödan och är sällan på humör för att bråka. De gånger jag bråkar är på internet förstås, men det kan nog många förstå med mitt konto på Facebook.

Men med bra självförtroende kommer annat. Jag har plötsligt blivit sugen på att byta jobb. Det finns en liten separationsångest i mig som säger “nej, du gillar dina kollegor”, men så finns viljan att göra något nytt också, att lära mig nya saker. Jag vill dessutom jobba närmre mitt hem och jag vet att “kassavana” på ett CV är bland det bästa butiker vet. Jag vet att jag får jobb med just det ordet.

Men min fina chef, mina kollegor och kassa tre. Att alla hälsar på en, alla skrattar med en, alla tycker om en.. det är så svårt att lämna det. Lämna den plats som blev början på mitt självständiga liv. Mitt liv där jag vågade på egen hand.

Jag tänker inte säga upp mig nu. Inte innan jag har ett nytt jobb. Kanske säger jag inte upp mig alls. Jag vet inte. Jag säger bara att tanken är stark på att få göra något nytt. Kanske jobba med kläder eller med andra varor helt enkelt. Jag vet inte. Jag vet att orden “stresstålig” och “ödmjuk” kan beskriva mig på en arbetsplats. Jag vet att “ansvarsfull” och “punktlig” också kan göra det. Jag vet att jag är “lättlärd” och “alltid trevlig”. Jag vet många fina saker om mig själv och allt, allt har jag att tacka mitt underbara jobb för.

Allt.



'Mitt jobb' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com