När jag anfölls av Rydell & Quick

Rydell & Quick

Rydell & Quick

Det måste ha varit i början av 90-talet. Nyss hemkommen efter ett år i New York City där jag jobbat på en krog på 60:e gatan & Broadway som kypare samt drygade ut kassan med att spela punkrock och country med ett obskyrt band vid namn Upstartz. Främst som husband på ett ställe på 48:e gatan Second Avenue – O´Lonnies.

 

Jag fick samtalet några timmar efter att jag kommit hem – det söktes bartender för säsongen på en vinterkrog i Vemdalen. Jag tackade ja på studs och bara några dagar efter att jag befunnit mig på Manhattan satt jag nu på en öde krog i Vemdalen. Inte Vemdalsskalets stora befolkade komplex utan en liten campingkrog en bit därifrån. Kontrasterna var slående.

 

Jag minns att vi skulle öppna på julafton och kvällen innan satt jag, den deprimerade kocken samt allt-i-allon: en före detta främlingslegionär och festade till , lyssnande på den vackra jullåten: “Fairytale Of New York” Som jag längtade tillbaks dit.

 

Jag grät, fyllesentimental som jag var och saknande min barndoms jular, Manhattan, ja allt det där. Julvemodet kan ibland vara ett kors att bära. Det var som att sitta mitt i en adventskalender med snön fallande därute, framför brasan med de andra livsödena som liksom jag hamnat på denna gudsförgätna krog.

 

Ganska snart började vi hänga på Kuben under lediga stunder på After Ski och slika event. Kuben – den lilla nattklubben på Vemdalsskalets högfjällshotell. Jag vill minnas att det var där de anföll mig första gången – Rydell & Quick. Inlagd och marinerad som jag var i godishots & starköl kunde jag inte slita blicken från den där “foxiga” blonda saxofonisten, Malin Quick, som for likt ett yrväder över scenen.

 

Gitarristen, Christer Rydell, imponerade förstås också – även om han gjorde mig väldigt bitter på så sätt att jag inte kunde fatta hur han kunde lira så där bra och ändå se lika avslappnad ut som om han plockade kantareller eller nåt. Jag fann det obegripligt. Han var så mycket bättre än jag någonsin kunde eller kan komma att bli. Ni vet vad avundsjuka gitarrister säger om andra gitarrister va ?

 

Det där kunde jag gjort bättre!

 

Det kan man inte säga om vill “tävla” med  Christer Rydell.

Rydell

Christer Rydell

I rockvärlden har det alltid funnits en debatt, en diskussion, två olika läger – vilka är störst: Beatles eller Rolling Stones ? Den frågan kommer att dryftas så länge det finns människor på jorden. I Sverige, alltså i musik-party-Sverige, finns liknande frågeställningar – vilka är bäst : Rydell & Quick eller Smalare Än Thord ?

 

Det var de två banden som, tillsammans med ett tredje – Highway Stars – bröt ny mark för en publik som hört Green Green Grass of Home, House Of The Rising Sun, Sweet Home Alabama, Brown Eyed Girl – alla de där örhängena – till leda. Oftast framförda av desillusionerade trubadurer vars spruckna gitarrer inte sällan var besudlade av klistermärken och repor från grogglasen då de använt gurorna som bord på efterfesterna.

 

Man bröt ny mark som sagt. Highway Stars tog sig an låtar som I am an Astronaut – Ricky Wildes (Kim Wildes brorsa) dunderhit på 70-talet, kostymerade sig och satsade järnet på en humoristisk framtoning och man blev mycket framgångsrika under några år.

 

Smalare Än Thord anammade även de en humoristiskt sida fast inte lika fullt ut så att säga även om Thord själv under många år hade en stor “Uncle Sam hatt” på sig och införlivade låtar som Michaelangelo 0ch Redemtion Song i After Ski-repertoaren, vilket härmapor riket runt snabbt hajade och hängde på.

 

Rydell & Quick gick en rakare och något mer konsekvent väg vilken de hållt sig till under alla år. Åt det hårdare hållet. Mycket gitarr, mycket rock´n roll. Den enda “kostymering” man egentligen haft är Malins utstrålning. Effekterna har varit desto fler med den enorma scenshow man alltid bjudit på även under de tidiga åren. Den har naturligtvis utvecklats över tid och  tillhör idag de det mest spektakulära man kan se på en scen – även om vi räknar in turnerande “folkkära” band och artister.

Malin

Malin

Rydell & Quick har alltid drivits av en passion och en vilja att ge publiken det där lilla extra, varje gång – att utvecklas för att inte stagnera i leda och cynism. Det skall de ha all heder för. Har man runt 200 spelningar per år är utveckling svaret för att man själv skall tycka att detta slitiga liv är roligt. Turnélivet är ett hårt jobb och de som kommer för att se och lyssna måste få valuta för pengarna, hela tiden.

 

Jag har stött på dem under åren efter de tre festliga säsongerna uppe runt Vemdalsfjällen, i olika sammanhang. Kära återseenden varje gång. Nu senast i helgen under Julgalan i Falun där R & Q spelar på Julgalans efterfest. Jag stod i orkesterdiket, plåtade lite och nog stod de där längst fram – entusiasterna. Det var som att flyttas 23 år tillbaka i tiden. Lika tajt, samma drag, samma tryck, samma entusiasm. Imponerande.

Entusiasterna längst fram

Entusiasterna längst fram

Under åren på vägarna samt över stock och sten från Ystad till Haparanda, Stockholm till Göteborg, kors och tvärs har de avverkat 155 000 mil för att genomföra i runda slängar 4 000 spelningar. Spelningar på vilka man spelat sammanlagt 56 000 låtar live. För Christer Rydells vidkommande har detta betytt att han fått byta strängar 1300 gånger. 4 200 nätter har de tillbringat på hotell av de mest skiftande slag och tillsammans med övriga bandet & crew har de slitit ut 15 turnéfordon.

Det 15:e fordonet

Det 15:e fordonet

Denna syn utanför en krog, nattklubb, skidanläggning – whatever – är för den den partysugne vad Frihetsgudinnan är för New York, en symbol. I det här fallet en symbol för fest, fart och fläkt. See you further down the road Malin & Christer.



About


'När jag anfölls av Rydell & Quick' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com