Norweigan

Första gången

Första gången

Jag minns inte hur eller  när den började, min absurda flygrädsla. Eller varför. Första gången jag flög var som 10-årig grabb och det var med en liten Cessna ovanför Norra Bohusläns andlöst vackra landskap. Över insjöar, branta klippor, bördig åkermark och hav.

Jag minns hur piloten skrattade och sjöng, rökande sina Pall Mall utan filter, pekande ut platser. Jag kommer även ihåg hur skönt luftgroparna kittlade och rädsla var det sista jag kände. Tvärtom, där och då bestämde jag mig för att jag skulle bli pilot. Men som så mycket annat i livet blir det nästan aldrig som man planerat eller drömt.

Charterresa

Charterresa

Då jag flög nästa gång var jag lite äldre. Det var en charterresa till Tunisien, slutmålet var Sousse. Det hela utspelade sig under Sällskapsrese-liknande former och turbulensen var fruktansvärd. När vi slutligen landade med ett brak på flygplatsen Monastirs gistna asfalt var jag förfärad och samtidigt euforisk för att jag överlevt men samtidigt ängslig för återresan.

Att vi sedan hamnade på ett hotellrum fullständigt nedlusat med kackerlackor och tvestjärtar gjorde inte saken bättre. Jag hade hört någon myt om att tvestjärtar kröp in i öronen när man sov och lade ägg och att tvestjärtsungarna kröp ut ur öronen när man kom hem till hemlandet igen. Jag lånade två tamponger av en tjej som jag stoppade in i öronen när jag skulle sova och hade även en badmössa på huvudet, jag ville vara säker…

Efter en vecka i ökenhettan på ett vid den tiden urtråkigt resmål för ungdomar i min ålder, det fanns ingenting att göra förutom att dricka Fanta och rida kamel på stranden, var det så dags för återresa. Jag minns inte med vilket flygbolag men flygvärdinnorna såg ut som ryska brotterskor och otrevliga var de. Turbulens igen och de där 150-kilos brotterskorna studsade som ping-pong bollar i kabinen.

Jag var inte rädd för att störta, jag hukade mig i stolen för jag var övertygad om att en av brotterskorna skulle krossa mig. Turbulens verkade vara ett obligatorisk koncept  på just det här flygbolagets rutter.

 

Jag kan flyga

Jag kan flyga

Därefter följde några charterresor  i ett ungdomlig pärlband vars minnen inte är helt lätta att frambringa, Ibiza, Mallorca, Kreta, Rhodos, Cypern mfl. Detta beror naturligtvis på att man var marinerad i både taxfree-sprit och domestik dito samt hade tankarna på den semesterförälskelse man just då saknade, eller tänkte på.

På den tiden

På den tiden

Naej, den riktiga kom skräcken för att flyga gissar jag kom i samband med att jag sett någon katastroffilm med flygtema och strax därpå skulle flyga till New York med ett flygbolag som hette Tower Air. Jag var terrified som det heter “over there” och frågade polare hur bränslet skulle kunna räcka så lång väg.

När någon av dem förklarade att bränslet fanns i vingarna blev jag inte lugnare precis, det såg ju så små ut i förhållande till flyplanskroppen – inte en chans i helvete att bränslet kunde räcka. Jag beslöt mig för att genomgå en ritual som definitivt skulle däcka mig.

Tower Air

Tower Air

Jag höll mig vaken ett dygn innan avresan som skulle ske vad jag minns var vid 9:30 på morgonen. Jag införskaffade efter mången och trägen efterfrågan bland vänner och bekanta både lugnande piller och sömnmedel. Här skulle minsann inget lidande upplevas. Vare sig turbulens eller kraschrelaterat. Planet skulle avgå enligt “schedule” och strax innan köpte jag en liter Baileys som jag halsade på toaletten med en handfull piller som gör en till en “jättekul” typ.

Jag somnade fan inte, men kände heller ingen oro. Jag satt och skelade rakt fram i 9 1/2 timme. Minns att jag även glodde på på filmen “My Left Foot” med Daniel Day Lewis som fick en Oscar för den rollen. Han spelar en cp-skadad (?) som bara kunde röra sin vänstra fot. När jag tittade på filmen kändes det som jag tittade i en spegel.

Så lång allt ok. När jag skulle passera den där bistre mannen i båset där man kollar pass och visum (på den tiden) kunde jag bara svara;

– Dadda, doddo, på hans frågor. Mina läppar följde inte min hjärnas intentioner så att säga.

Till slut, som genom ett medicinsk mirakel, kom till slut adekvat information ur mina slappa läppar och jag släpptes in i landet där jag för övrig bara skulle stanna en vecka. Jag skulle hänga med mina musikerkompisar och även spela en del. Ja, ni gissade rätt – det festades i kopiösa mängder förstås. När en vecka gått var jag bakfull som en örn.

Jag träffade en tjej från Jamaica den här veckan och i och med att jag bränt alla mina självmedikament för återresan förbarmade sig jamaicanskans farmor och gav mig två flaskor jamaicansk rom som tydligen skulle vara rena dynamiten. På en av JFK´s flygplatstoaletter halsade jag bägge buteljerna och bordade Tower Air´s Jumbojet ännu en gång.

 

Take Off

Take Off

Jag var spiknykter hela resan, upplevde varenda luftgrop, led mig igenom alla turbulensattacker fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle se Sverige igen. Vilket jag i mina sämsta stunder även idag ibland kan anse som en mindre förlust. Jag lyssnade på motorljud, kollade in att flygvärdinnorna såg lugna ut, att planet höll höjden.

Jag klarade det! En gång varje månad de fem månader som följde gjorde jag samma resa, mest pga av att jag skulle spela med mina amerikanska vänner men också vidareutveckla min bekantskap med jamicanskan. Således genomgick jag samma omständliga bedövningsprocedur. Det är naturligtvis inget jag rekommenderar, i efterhand inser jag förstås att jag spelade ett spel med min hälsa, big time.

The Last Time

The Last Time

Därefter gick det lång tid innan jag flög igen och jag flög aldrig mer med Tower Air för jag tyckte deras plan var väl sunkiga och slitna. Det blev nån resa till Los Angeles och ännu en till Cypern, dessa med stadigvarande flickvänner och då var piller inget alternativ. Det fick bli en helvetes massa miniatyrflaskor istället.

Thai Air

Thai Air

Och efter det tror jag att det gick tio år innan det var dags nästa gång. I och med att jag kom med i Expedition Robinson år 2003 “tvingades” jag borda Thai till först Bangkok och sedan Kuala Lumpur. Denna gång minimalt medicinerad men jisses vad skräckslagen jag var. Samma sak vid återresan 45 dagar senare. Thai upplevde jag för övrigt som det ditills bästa bolag jag flugit med.

Två år efter det blev jag uttagen till ännu en realityshow “Club Goa” Air India skulle ta oss dit från Frankfurt. Här var det fler som delade min flygrädsla bland några av de andra deltagarna och tillsammans hade vi nästan ett litet buffébord av lustifika medikamenten som skulle ta oss igenom natten i himmlen över orienten. Vilket det också gjorde med den äran.

Air India

Air India

Sedan träffade jag min nuvarande kärlek. Både svenska och amerikanska. Med släkt i USA då förstås, Florida närmare bestämt , blev det ju så att jag måste och VILLE följa med henne på hennes resor till släkten i det andra hemlandet. Härvidlag hade jag helst slutat med alkohol och tabletter var det inte tu tal om. Men denna dam kan man inte prata “Dadda, dodda” under flighten. Uteslutet.

De första resorna gjorde vi med United. Arlanda-Newark-West Palm. Samma skräck, samma dödsångest, samma olidliga lidande, samma analyserande av varenda liten luftgrop och turbulensattack. Vid take off till exempel får jag alltid för mig att planet skall glida tillbaka i samma bana som det stiger och landa på stjärtfenan. Jag tänker för mycket – på saker jag inte vet ett skit om.

Norweigan

Norweigan

Men såg så jag en intervju på Skvalan med Norweigans VD Bjørn Kjos och jag slogs av hur sympatisk och snäll han verkade vara. Hans dotter var med också och så vitt jag förstår är hon pilot på bolaget, vacker som en dag. Jag tänkte att en sån här snäll och go´snubbe som dessutom låter sin dotter flyga planen – han måste ju vara extremt noggrann och professionell, inte skicka upp vrak i luften liksom. Han gav ett stabilt och tryggt intryck.

Bjørn Kjos

Bjørn Kjos

Så inför nästa USA-resa lyckades jag utan svårighet övertala min älskling att vi skulle flyga Norwegian. De flög dessutom direkt till Florida, Fort Lauderdale. Min 10-årige son var även med och nu gällde det att hålla stilen och när vi gick bordade Dreamlinern på Arlanda inträffade miraklet. Jag kände mig kollugn. Planet var så fräscht, det var som att kliva in i lobbyn på Grand Hotell eller liknande. Extremt trevligt bemötande både när man checkade in och sedan av kabinpersonalen, vilka kunde varit hämtade ur vilket modemagasin som helst.

Själva flighten var som att resa i en ny Rolls Rolls på en nyanlagd motorväg. Jag kände mig så lugn att jag somnade och sov nästan hela vägen. Jag vaknade förstås flera gånger och tittade på den där magnifika skärmen på sätet framför där man kan följa flighten IRL med någon slags 3-d effekt. Otroligt maffigt.

Med Norwiegan på himmlens motorväg

Med Norwiegan på himmlens motorväg

Det var likadant på återresan till Sverige. Samma trygghet, samma klass, samma proffsighet. Jag kände mig plötsligt som “The King of Flights” En viss oro kände jag för i Florida hade jag köpt en ny gitarr, en Fender Telecaster – en riktig baby. Jag fruktade att den skulle behöva checkas in och därmed ev skadas under lastning och transport. Men jag fick ta med den ombord och när jag klev på planet kommer en vacker flygvärdinna och sa att “den där får flyga första klass”

Jag är i sanning imponerad, det blir Norwegian nästa gång och även gången därpå. Tack för att ni “botade” min flygrädsla och tack för utomordentlig service. Slutligen. Det har anförts kritik mot Norweigan ang direktflighten till Fort Lauderdale för det långa väntetiderna när man skall igenom passkontrollen efter flighten. Det beror på ombyggnad i terminalen och det är inte norrmännens fel. Klaga hos det amerikanska luftfartsverket.

Med venlig hilsen, Lasse

Ps. Tack för tipset Elisabeth

Norweigan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



About


'Norweigan' have 2 comments

  1. May 22, 2014 @ 3:56 PM Plupp

    Haha, skrattade igenkännande (framför allt åt det där med att hålla sig vaken hela natten för att somna på flyget men… att istället misslyckas kapitalt). Kul inlägg och skönt om du är av med flygrädslan. Värdelöst när den nästan kan pajja en semester.

    Reply

  2. May 23, 2014 @ 8:31 AM Hasse Nilsson

    Detta kan vara det roligaste jag läst om flygning, gud vad bekant det känns. “Dadda, doddo” ha ha ha. Har också flugit med Norweigan, som jag tycker är superbra.
    Norrmännen har gått om oss och är fan bäst på allt!

    Ha det

    Reply


Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com