Panikångest

Skärmavbild 2015-10-23 kl. 03.03.08

Dags att kanske göra ett inlägg av sämre karaktär. Jag har något som heter panikångest. Det ligger latent i mig för resten av mitt liv. Japp, för resten av mitt liv. Jag kommer aldrig helt bli av med min panikångest. Och något som inte går hand-i-hand med detta är koffein. Idag tänkte jag inte särskilt noga, så jag drog i mig, hör och häpna, 1 burk zero, 2 stora latte, 1 koffeintablett på 30 minuter. Det är mer än en hel dags normalt intag av koffein för mig. På det körde jag väldigt hårt på gymmet och fick PB på alla övningar. Kom hem och, ja, kaoset var givetvis igång. Magen fick ont som in i helvete (den har druckit max 2 burkar zero totalt i koffeinmängd på en vecka innan mitt massintag) och som min JÄVLA idiotiska jävla skithjärna vill när jag får panik, så sätter jag FAN I HELVETE fingrarna i halsen och spyr. Det SISTA jag får göra. Jag höll mig i 2 timmar och sedan var frestelsen för stor. Jag klarade inte att hålla emot. Jag HATAR HATAR HATAR att ha den jävla störningen. Jag hatar den så jag vill gråta atm och det gör jag ytterst sällan.

Jag är en psykiskt stabil tjej annars. För att få berömma mig själv efter att ha berättat om det jag kanske skäms mest över, så är jag ofta glad, svår att reta upp, rolig som fan, kärleksfull, omtänksam, brydd, ansvarfull och harmonisk. Jag tänker innan jag agerar (fast kanske inte innan jag pratar) och jag kan påstå att jag är förbannat jävla smart. Faktiskt. Jag är alltså en normal människa. Jag äter inga mediciner och jag har en relativt vanlig vardag.

Men så är det den där jävla panikångesten.

Jag fick den i samband med min systers bortgång. Jag var suicidal som vi säger i psykologvärlden. Inte extrem, men jag ville väl ha en hjärnblödning och dö i sömnen. Jag gick upp extremt i vikt, låste in mig, utvecklade socialfobi och söp 4 dagar i veckan, minst. Helst så jag tappade minnet och alla mina saker. Jag jobbade inte, pluggade inte, gjorde ingenting mer än att vara flickvän och beroende av min pojkvän. I flera år.

Nu, idag, efter lång rehab med KBT på mig själv och mycket acceptans kring att jag helt enkelt är lite annorlunda, så har jag detta ytterst sällan. Jag kan dock förväxla det med magsjuka, eftersom jag får svettningar, hjärtklappning och ont i magen. Jag blir FRUKTANSVÄRT illamående och tappar balans (som jag redan har ganska dåligt med pga. öronen osv). Jag vet alltså egentligen inte säkert om det är panikångst eller magsjuka, men i detta fall, efter en närmare analys av dagens intag av diverse näringsämnen, så förstår jag att jag – ÄNNU EN GÅNG – har dödsdoserat på koffein. Och att jag – ÄNNU EN GÅNG – måste börja acceptera ett liv där jag förmodligen aldrig kommer kunna bli en större konsument av en produkt som både pojkvän och hela Sverige håller kär.

Jag vill så gärna vara som alla andra. Jag vill alltid kunna göra det alla andra gör och testa allt. Och visst, att välja bort kaffe är inte svårt, men jag gillar att försöka vara så normal som möjligt att jag vill inbilla mig att jag inte har panikångest mer. Att den är borta nu.

Men den kommer aldrig försvinna helt. Aldrig.



'Panikångest' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com