Poo Man Strikes Again

Jag hade bott i Stockholm i ett år ungefär när jag drabbades av ett missöde i samma stil som det jag berättade om i ett tidigare inlägg här på Mens’s World – under rubriken Bajsmannen. Denna var kanske ännu värre för här togs jag verkligen på bar gärning så att säga.

Servitrisen på Wollmar Yx

 

En oerhörd upplevelse som jag fortfarande bearbetar – Bajstraumatisk Stress – ångestattackerna över händelsen kommer i skov. Genom att berätta för er, kära vänner, kan jag kanske bearbeta händelsen och därmed lämna den bakom mig för tid och evighet. Låt mig först ge er några grunder som kanske kan förklara varför just jag finner detta med toalettbesök och där tillhörande aktiviteter särskilt – eeh – känsliga.

 

Nej, det kan jag inte förresten – jag är ett case för Sigmund Freud, Big Time. Sigmund med sin “Anala Fas” och de där prylarna. Ta bara det här med dasspapper – det tog i runda slängar trettio år innan jag klarade av att köpa en bal toalettpapper på Konsum. Jag fann det utomordentligt pinsamt om det satt en snygg tjej i kassan – en pingla som skulle titta på mig när jag föste fram dasspappret, varvid jag i hennes ögon skulle snappa upp den outtalade frågan: “Jaså, du skall hem och skita nu?”

 

Ett öde värre än döden

 

Nej, jag brukade köpa hushållspapper i stället och när jag kom hem ställde jag mig i köket och skar itu dem med en brödkniv för att de skulle passa i dassrullehållaren. En enahanda och omständlig sysselsättning. Forskarna har säkert ett namn på det där – en psykiater skulle säkert förklara det med att allt beror på att jag dyrkar min mamma – att jag egentligen vill tillbaka till moderlivet – att anus, i min värld, är en symbol för solen – att jag därför vill tillbaka till mörkret, nånting sånt – ni vet hur dom är.

 

En psykiater är en människa som får betalt för att prata i en annan människas sömn – det är ett märkligt arrangemang. Deras standarddiagnos är ofta att allt beror på att man förmodligen innerst inne hyser en önskan om att iklädd en blommig klänning och polkagrisklubba i handen halshugga hamstrar i en trädkoja – någonting ditåt.

 

Men jag skall inte tråka ut er med kvasipsykiatriska detaljer, nu storyn.

 

Det var på den tiden jag bodde på Polhemsgatan, Kungsholmen. Jobbade mycket, festade mycket. Hade träffat en servitris på en eftersläckning – i en kvart på Wollmar Yx. Där var ett tiotal hårt sponkande restauranganställda av olika valörer, allt från disk till bar.

 

Eftersläckning Supreme

 

Självklart fanns där en aukustisk Landola som nån knäppte på och ylade alla 113 verserna i “House of the rising sun” till. Det var min blivande dam som bodde där. Vacker som en dag men hon slukade rött vin som en hel karl – jag kände mig kvinnlig när jag noterade hur hon drack och då skall gudarna veta att jag själv kunde dricka. Hon skelade och såg egentligen lite eljest ut. Men jag fann henne tilldragande, hon ägde en skörhet som tilltalade mig.

 

“House Of The Rising Sun – slaktare”

 

Vi fann varandra och någon vecka senare blev jag bjuden hem till henne på middag, på Wollmar Yx som sagt. Hon bodde i en skoskartong på 6:e våningen. För hundra år sedan måste där bott tjänstehjon eller något. Ett litet vardagsrum/sovrum, mikroskopisk hall med toalett och ett pyttelitet matlagningskök. Väggar av papp – grannen spelade Tomas Ledin på repeat, jag borde anat oråd – att det var ett omen om något olycksbådande, en analkande katastrof.

 

Ledin ylade “Hon är flickan som gör allt för att göra mig lycklig” Okej, det hela fortlöpte enligt planerna och ganska snart förstod jag att den av mig kalkylerade penetreringen  skulle bli av. Jag kände mig i fin form, jag tog små danssteg. Strax innan läggdags kände jag att den kabel jag varit gravid med i cirka en vecka nu ovillkorligen pockade på förlösning.

 

Wollmar Yxkullsgatan

 

Det var ju alldeles för djävligt – hon satt i en soffa ett par meter från dassdörren – vilken var lika tunn som en myggas mödomshinna. När jag klev in i den lilla toaletten insåg jag direkt att här skulle krävas extraordinära dämpningar för att plumsandet inte skulle höras ut till soffan, det var synnerligen pinsamt. Jag brukade aldrig slussa barkbåtar hemma hos brudar, särskilt inte på första daten – men nu var det akutläge rött.

 

Första varningssignalen om katastrof var att toalettpappret i hållaren var på upphällningen. Jag såg direkt att det bara skulle räcka till två strykningar, max. Inget annat fanns att tillgå. Nada. Ingen gammal DN – no fucking nothing. Plumsdämpning var således utesluten enär papperet var på upphällningen. Då såg jag ett par gula diskhandskar vikta över kanten av en skurhink, ett frö såddes, en ide, ett koncept – och därmed skrev jag under min egen dödsdom.

 

Räddare i nöden

 

Jag ljuddämpade med det kvarvarande papperet och tog på mig en av diskhandskarna. Med den avsåg jag att fånga upp kablaget vid dess avträde ur kroppen och sedan försiktigt lägga ner den. Duscha och sedan låtsas som ingenting – efter att ha sköljt av diskhandsken förstås. Jag svankade försiktigt över toalettstolen och tog stöd mot handfatet med den lediga handen.

 

I samma ögonblick jag förlöstes och fångade upp “bebisen” med diskhandskehanden lossnade handfatet från sitt fäste och landade med ett brak på golvet. Vatten sprutade från en ledning vilken gått av. Själv dråsade även jag i golvet och landade på rygg mellan handfat och toalett, fortfarande med “bebisen” i handen och under ett förfärligt öväsen.

 

Som det ungefärligen såg ut – på the Crime Scene

 

Jag stirrade fortfarande på “bebisen” i min hand med vitt uppspärrade ögon – oförmögen att ta in vad som hänt – när hon slet upp dörren. Det är givetvis helt omöjligt att ens drömma om vad den stackars tjejen tänkte – det tog flera minuter innan hon fick fram ens ett ljud. Det första och enda hon sa var “Jag tror det är bäst att du går nu” Jag kunde inte protestera, därtill fanns ingen ty loppet var totalkört.

 

Jag var chanslös och detroniserad, möjligheterna att snacka sig ur en sådan här pryl var, som ni säkert förstår, obefintliga. Jag vill minnas att det sista jag sa var “Jag är ledsen att det blev så här” när jag klev ut genom dörren.

 

Tomas Ledin – delvis the soundtrack of my life…

 

Genom väggarna hörde jag Tomas Ledin sjunga: “Spring, spring, spring – släpp hästarna fria” och nog sprang jag alltid, på mitt sätt – som så många gånger förr.


About


'Poo Man Strikes Again' have 3 comments

  1. February 27, 2013 @ 2:43 PM Bjoern Hernefeldt

    Herre gud! När det gäller udda sexupplevelser spöar du mig med hästlängder. Var hittar man detta “på landet”. Jag har fått massor av kramar i Stockholm, men inge sexinvitationer -om jag inte varit för dålig på att lyssna…

    Reply

    • February 27, 2013 @ 3:10 PM Lars Gåre

      Ha ha ha Björn! Dessvärre är det sant, och det kommer mera. Dock skulle jag inte vilja kalla denna incident “sexuplevelse” – snarare hur man blir av med en sådan !

      Kram

      Reply

  2. February 28, 2013 @ 11:25 PM H s

    Du är en riktigt skön lirare!

    Reply


Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com