“Var det din kille som fick dig att börja träna?”

jagJAAA

Det är natt och jag är ensam inne på tjejgymmet som vanligt. Det är jag som tänder lampan, känner doften av skurmedel och springer halvmilen så att mina smattrande steg ekar i lokalen. BAM BAM BAM BAM till någon halvdålig technolåt ifrån 90-talet. Jag fantiserar om sommaren med min kille, om jordgubbar på en filt och hans vackra bröstmuskler under min kind. Hans hand ska leka med mitt hår som den alltid gör och hans gröna ögon ska kisa i solen medan de säger en massa vackra saker till mig som inte måste uttalas – de bara syns.

Jag får ofta frågan om jag började träna för hans skull. Jag vet inte riktigt om folk hängt med här, men jag började träna för flera år sedan egentligen. Jag gick upp mer än 20 kilo i vikt efter min systers bortgång. Jag vägde ungefär 78 kilo som mest. Jag mådde så otroligt dåligt över det där och då minns jag. Och år 2012 köpte jag en crosstrainer som jag tränade på varje dag. Efter att ha gått ner till mer än min målvikt, så köpte jag ett årskort på två gym. Ena på Västerbroplan och andra på Fitness24Seven. Jag blev lite träningstokig någon gång i slutet på 2013 och våren 2014. Tyvärr till den gränsen då jag helt enkelt bara ville ner mer och mer i vikt. Jag vägde 50 någon gång. Det var helt sjukt. Mitt ideal var alltså att alltid ligga under 50 egentligen och jag mådde skitdåligt de dagar jag hade röda veckan och vägde något kilo mer. Då drack jag egentligen bara citronvatten, starkt kaffe och Moringa. Aldrig i helvete att jag drack protein. Det inbillade jag mig att man kunde bli fet av.

Det var helt stört egentligen. Jag skippade en massa saker i min kost för att jag var livrädd att gå upp i vikt. Jag vägde mig kanske fem gånger om dagen ibland. Speglade mig fan alldeles för mycket. Senare utvecklade jag de där “kör ner fingrarna i halsen”-störningarna. Ja, jag fick ångest av att äta. Jag tänkte ofta på vart det skulle sätta sig och nu.. nu i efterhand.. förstår jag så otroligt mycket mer om varför jag tänkte så.

Jag berättade ganska tidigt för min pojkvän om min förra relation. Jag berättade faktiskt om den innan vi ens blivit tillsammans. Jag kom ju in på det där med relationer i förra inlägget och jag berättade om min senaste. Grejen var ju att vi, som sagt, inte har separerat som osams eller så, men vi hade ett halvår då vi, mer eller mindre, inte gjorde mycket alls tillsammans. Det kan både han och jag erkänna. Jag blev ganska osynlig och levde väl mitt egna liv. Det värsta var när jag kom ut naken ifrån duschen och han inte såg mig. Inte att det hände en gång. Att det hände många gånger. Det sänkte mitt självförtroende rakt ner i botten och jag tror jag sänkte hans tillbaka genom att hetsträna och egentligen inte göra så mycket åt våra skilda liv. Jag krävde inte hans tid och det.. det kanske gjorde ont det med. Att jag lät honom vara ifred för mycket.

Men det där med att inte bli sedd av den man älskar är, faktiskt, fruktansvärt. Jag kan inte förklara för er nog hur ont det gör att lägga sig utan kläder varje natt och inte känna en hand lägga sig på ens bröst, inte en arm slingra sig runt ens midja, inte ett lår som ligger mot ens rumpa, inte ett andetag som träffar nackhåren så att de reser sig. Jag minns att jag grät så hårt under täcket, men att jag kvävde ljuden av det genom att svälja ännu hårdare och andas långsamt. Jag var ett spöke, osynlig. Inte sexig, inte upphetsande, ingenting. Och det värsta var inte de gångerna jag bara var det. Ibland, de gånger jag vågade fråga om närhet, så blev jag anklagad för att vara snuskig “hela jävla tiden” och jag började till slut att skämmas över att jag ville ha uppskattning, komplimanger, uppmärksamhet och beröring.

Han hade inte behövt ha samlag med mig. Nu skakar ni säkert på huvudet och säger “ah jo sure, Stjärna”, men det är faktiskt sant. Jag ville mest bara veta att han ville ha det med mig. Det var det som var viktigt; att han fortfarande fann mig attraktiv. För den konsekvens som följer till att vara osynlig är ju det jag redan skrivit om; att man hetstränar. I alla fall var det min konsekvens. Vissa gör tvärtom istället; hetsäter. Det var dock inget alternativ för mig och många gånger kunde jag gå på gymmet, titta på killarna som stod där och undra om de hade lagt en hand på mig ifall vi sov ihop utan kläder, om de hade busvisslat när jag kom ut ur duschen, om de hade kunnat titta mig in i ögonen och kallat mig sexig.

Sedan skämdes jag igen för att ha tänkt så. Precis som jag skämdes över att ha lust, att önska mig passion, så skämdes jag över att jag ibland fick önska mig bort.

När Martin kom in i mitt liv så var jag fortfarande ganska trasig – även om jag var något mer bekräftad. Jag gillade fortfarande att vara smal, inte tränad, och jag förstod nog inte hur träning skulle kunna göra att jag kände mig friskare, för ofta kunde jag känna tvärtom. Sure, något lättare att röra mig eftersom jag vägde lite, men inte stark, inte att man orkade mer. Jag var ju fortfarande rädd att gå upp i vikt och tyckte det var läskigt att äta en massa mat. Tro mig; jag fick inte ens i mig en pizza på en hel dag. Han fick äta hälften åt mig. Idag skulle jag nog fan trycka i mig den, en Marabou och en påse ostbågar utan att skämmas eller ens bry mig.

Vi tränar kanske fyra gånger i veckan. De andra tre tränar jag på egen hand pga. timing eller att jag är hemma hos mig (vilket jag i och för sig är så pass sällan nu för tiden att jag är mer hemma i känslan hos honom än hos mig själv). Ja, jag tränar varje dag. Jag har sällan vilodag och jag älskar att träna. Allra särskilt nu när han blir så himla stolt över mig. Jag har verkligen gått från typ “HEHEHEEHHH JAG KAN INGET EEEHH VAD BETYDER REPS?” till att kolla på egna övningar på internet och ta med dem till gymmet. Jag är plötsligt intresserad av min hälsa och min kropp liksom, på ett vis som är riktigt bra också.

Så, okej, han har fått mig att träna mer, att träna bättre, men han var inte den som “fick mig att börja träna”, haha 🙂

Nu vet ni det och nu ska jag dricka upp mitt protein, skämmas över mina bilder ovan som jag ALDRIG I HELVETE kommer lägga upp någon annanstans än här och i min killes inkorg (eftersom de togs på hans begäran över “flexbilder”, hahahaha! Huuuu!!).



'“Var det din kille som fick dig att börja träna?”' has no comments

Be the first to comment this post!

Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com