Vill du träffa mig?

SUMOKONV1Den där frågan. Frågan som kommer upp flera gånger i veckan och alldeles för ofta; om jag vill träffa en helt främmande kille ifrån internet (haha), och svaret är alltid nej. Nej, jag vill faktiskt inte göra det. Jag är varken intresserad eller särskilt sugen på att träffa en kille ifrån t.e.x. Facebook.

Jag träffade en kille en gång via sociala medier. Han och jag sågs typ vid fyra-fem på morgon i närheten av mitt hem. Han hade sagt saker såsom att han var 179cm lång, att han var en lugn kille och ja, av att döma utifrån våra telefonsamtal, så verkade han faktiskt reko.
Men när vi ses så är han kortare än jag. Kanske 165 cm lång. Absolut inte längre än mina 168. Han är nervös, spattig och osäker, och jag blir lite illa tillmods, eftersom jag är en lugn och ganska ja, men ganska självsäker tjej. I alla fall på många plan. Och grejen är att vi sitter faktiskt på en idealplats när det kommer till romantik och “första dejt”; ensamma på en brygga i soluppgång. Och han har chansen att faktiskt vinna över mig, trots att han är kortare – men det gör han inte. Han pratar om sig själv, sitt jobb och allt annat utom mig. Grejen är, för att förtydliga, att jag inte är världens mest självcentrerade tjej, så jag kräver faktiskt inte så mycket strålkastarljus på mig i ett möte mellan fyra ögon, men det blir ju väldigt enformigt att prata om hur bra han är, hur grym han är, hur otroligt cool han är och hur hur fantastiskt ball han är – i timmar. Jag blev helt off och senare samma kväll passade han på att trycka in en hård tunga i min mun. Jag skickade hem honom ganska fort efter det och efter några timmars sömn skrev han som vanligt – även om vi alltså INTE KLICKADE FÖR FEM ÖRE. Det var så dåligt! Bedrövligt!

Senare tog han bort mig på Facebook och försökte, två veckor senare, att lägga till mig igen. Därefter tog han tillbaka sin förfrågan efter ett par timmar och sedan dess har jag inte sett honom någonstans. Tur det.

Jag menar inte att alla killar är såhär. Jag menar inte heller att ett möte fått måla fan på väggen och skita i det blå skåpet. Jag upptäckte att det var precis helt enkelt som jag trodde; jävligt lamt och dåligt. Jag har aldrig haft förväntningar på en kille via internet, aldrig varit ihop med någon ifrån nätet heller och jag har inte planer på att bli det.

Jag gillar att träffa någon “the old fashioned way”. Ute på krogen, på gatan, på jobbet, i skolan – vad vet jag. Jag vill inte träffa en kille med en ball bild på Tinder som skriver att hans intressen är att resa, träna och titta på serier. Liksom, vad fan. det gillar ALLA? Ja, ALLA. Jag känner ingen kille som sagt; “du, Eveline, det där med att resa utomlands till solen är jävligt jobbigt”. Seriöst. Det är så otroligt ytligt och tråkigt på internet. Och ja, jag borde kanske vara tacksam för det, eftersom jag inte ser ut som en levande rulltårta med dålig klädsmak, men poängen är att jag inte finner det där med tomma muskelpaket som solar solarium och noppar ögonbrynen som särskilt intressant. Jag vill träffa någon som har en åsikt, har något att komma med, har intressen och en personlighet. Någon som jag kan respektera för det den har innanför pannbenet. För ni ska veta att.. det är inte alltid jag möter någon jag kan respektera till 100% på det viset. Det är ytterst sällan jag känner så. Tyvärr.

Jag menar inte mina vänner. Jag har inte alls samma krav på mina vänner som jag har på killar. Killar kan jag analysera sönder på fem sekunder och döma ut totalt. En kille jag dejtade förr sa det ganska ofta; “det finns ingen gråzon hos dig, det är antingen svart eller vitt”. Och han har en poäng med det. Jag är kräsen. En kille som får mig att skratta, får mig att lita på honom och känna att han bryr sig om mig – det är nog nyckeln till mycket. Det är viktigt att vi kan ta ett glas vin utan att vi tråkar ut varandra. Det är viktigt att jag kan höra av mig till honom när det känns tomt eller ensamt. Det är viktigt att man lär varandra en massa saker och ger varandra något som man inte riktigt kan sätta fingret på… men som är helt fantastiskt. Det är liksom viktigt att man saknar varandra och att man är bästa vänner, förälskade och trygga på samma gång. Allt det där är viktigt. Så himla viktigt.

Jag har många gånger gjort det svårt för mig själv. Jag har, särskilt senaste tiden, varit vilsen i mitt liv. Jag har liksom alltid varit en relationsmänniska. Jag har hoppat in i relationer om och om igen, knappt hunnit säga ordet “singel” innan jag gjort en livshändelse om ett förhållande på Facebook, och jag har trivts så. Att aldrig behöva rannsaka sig själv, aldrig behöva stå ut med sitt eget sällskap, sina egna tankar. Att alltid kunna träffa någon i alla fall, alltid få bekräftelse. Men nu, efter några månader, så känner jag helt enkelt inte så längre. Just den här singelperioden jag haft så har jag faktiskt inte varit så sugen på att vara i en relation. Det har inte bekräftat mig på något vis att vara i en. Jag har kunnat bekräfta mig själv på egen hand. Att plugga och jobba har faktiskt varit tillräckligt.

Okej, inte alltid… inte veckan innan mens, men annars.

Jag menar inte att jag är värsta ensamvargen (eller jo?!), men jag menar bara att jag inte behövde ett namn bredvid mitt på Facebook för att känna mig lycklig. Jag var lycklig med mitt eget och det här året som gått har gett mig en riktigt bra insyn på vem jag faktiskt är – och jag tror att jag behövde det. Jag behövde få lära känna mig själv, vem jag är och vad jag vill, innan jag försökte hitta någon som passade mig.

För hur kan man veta vem som ska passa in i ens liv om man knappt vet vilken glass man själv gillar allra mest eller vad ens favoritfärg är?

Exakt.

Och jag tänker inte träffa någon ifrån internet för nu vet jag att jag inte vill träffa någon därifrån.



'Vill du träffa mig?' have 1 comment

  1. June 20, 2015 @ 4:48 PM Jacob

    Så mycket klokhet … väntar otåligt på nästa inlägg 🙂

    Reply


Would you like to share your thoughts?

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Attitude4Life.com © BEIMARKeting AB * info@attitude4life.com